Det är en liten palt här på besök, ja ett barn alltså, och det envisas med att hela tiden springa bort till mitt rum och titta in. Det är ett mysterium detta; att barn av någon för mig dold anledning gillar mig. De vill alltid prata med mig, sitta bredvid mig, känna på mig, titta på mig osv. (inträffar varje gång jag hämtar min egen palt på dagis, de ska sitta i mitt knä och berätta saker för mig) och orsaken till att jag blir så konfys är att jag inte gillar dem. Alltså missförstå inte: jag älskar min son som ju är ett barn men jag är inte förtjust i ungar överlag. Jag har svårt för att vara naturlig med barn, det är nog där skon klämmer snarare än att jag ogillar dem; men detta verkar barnen i fråga inte lägga märke till?
Kanske handlar det blott om en känsla inuti mig som inte stämmer överens med verkligheten?