Gick upp till mina forna kolleger för att äta min lunch och ha lite trevligt men i stället blev det ett sorgligt samtal om föräldrar som fått hjärtattack mitt ute i skogen, dött knall och fall utan förvarning mitt på gatan etc., en började till och med gråta (av saknad och oro efter sina föräldrar som bor i mellanöstern) det blidde inte alls som jag tänkt mig, men sådana samtal måste också förekomma. Sedan fick jag frågor om min familj och då måste jag ju dra igång hela slipstenen av tragedier och berätta den långa räckan av svarta pärlor. Tja. Nu ska jag försöka (skrev 'föröka' höhöhö I wish! I need to get layed. En freudiansk felstavning...? ) att inte gå omkring och vara orolig för att mitt hjärta ska stanna pang bom för sådant kan man inte gå och tänka på för då blir man lika tokig som min bror eller åtminstone väldigt, väldigt olycklig och det verkar som ett sådant onödigt slöseri.
