Ibland när jag läser i forum och så om mammor som inte vill gå ifrån sina bebisar ens några minuter och som känner omedelbar kärlek och närhet till sina bebisar så får jag en kall och ledsen skuldklump i magen för jag kände absolut ingenting för min son när han var nyfödd, jag kände tvärtom att jag inte ville vara mamma, att jag inte ville ha honom, vid tanken på att lämna bort honom kände jag mig lättad och jag kände ingen samhörighet, ingen närhet, ingenting, förutom ett nästan djurisk instinkt att till varje pris beskydda honom. Men jag tyckte inte om honom. De orden är oerhört svåra och smärtsamma att skriva.
Ändå är det viktigt att skriva dem, för väldigt många nyblivna mammor lider i tysthet med detta hemska, onämnbara; att man inte älskar sin bebis. Trots att den var både planerad och väntad.
Många nyblivna mammor har svårt med anknytningen, för många är den något som växer fram och som inte uppstår direkt på det blodiga förlossningsbordet - och det måste få vara helt OK.
Även fast den lilla varelsen har vuxit inuti en så har man aldrig träffat den och har därför inte kunnat skapa något band till den och det är mycket ovanligt att man på sekunden börjar älska en vilt främmande människa, eller hur? En ny människa måste man ju lära känna.
Det är inget allvarligt fel på en för den sakens skull, det är mer vanligt än ovanligt, det är bara det att det är ett extremt tabu kring detta ämne, inte ens på mammagrupperna på mödravården innan förlossningarna pratas det om detta, jag vill att vi ska börja prata om det.
Jag känner ändå skuld över det, jag kan knappt titta på kort på honom som spädis ens.
Lägg då till att jag var väldigt sjuk i förlossningsdepression.
Kärleken kom ju senare och knockade mig hundrafalt.
Och ändå vill hon ha ett barn till, tänker ni, ja, men vissheten finns ju nu, då hade jag ingen som helst aning om vad det var som hände överhuvudtaget, varken kroppsligt eller mentalt och jag blev fullkomligt chockad. Nu vet jag. Och kunskap är makt. När trollen kommer upp i solen spricker de.