Det finns en kollega här, en tjej, eller tjej och tjej hon är 41, som jag gillar skarpt, hon är så underbart rolig och cool med en härlig humor och ett stort hjärta och en varm personlighet, jag önskar att jag kunde få en vän som hon, eller tja jag skulle vilja bli vän med henne privat för att tala i klarspråk, men det är ju tyvärr inte som när man gick i skolan numer, man kan ju inte be mamma att ringa upp hennes mamma och fråga om vi kan leka, eller fråga henne på rasten om hon vill "hänga". Det är synd. Jag är lite blyg också, inför sådant, och även inför annat där jag verkligen känner något, som gör att jag inte vågar fastän jag egentligen borde, för vad har jag att förlora, egentligen, som min mamma sa.
Tja. Min stolthet? Fast vem minns det om hundra år? Att jag förlorade min stolthet alltså? Varför snöade jag in på det här nu då, det var ju kollegan jag pratade om inte... det där andra *rodnar*