Nu måste jag erkänna att jag känner mig rätt nere, ledsen och less. Fast det är ju naturligt, vem skulle inte känns så i en sådan sits? Jag har ju känslor jag med. Men det är skillnad ska ni veta på att vara ledsen och på att vara deprimerad, när du är deprimerad har du sedan länge gått förbi alla stadier av ledsnad, det kan inte ens kvala in som en vag påminnelse av ledsnad, depression är en svart mur av ren och horribel sorg, förtvivlan som inte går att beskriva i ord, hopplöshet, meningslöshet, svärta in i minsta atom av existensen. Det går inte att jämföra med att vara ledsen för man är inte ledsen i den bemärkelsen, man är sjuk.
Att vara normalt ledsen är ingen sjukdom, det är en mänsklig reaktion.
Varför förklarar jag ens det här? Det är inte som att jag fortfarande är ihop med smilfinken med säljarsnacket längre (han som köpte bilbarnstol, resor, bjöd in mig till släktkalas, pratade om att vi skulle köpa hus och bil och hund och så plötsligt en dag hade han tappat bort sina känslor - titta under stolen, de kanske ligger där?!) för han förstod inte eller snarare ville han inte förstå att det är helt naturligt att alla känslor i känsloregistret från ledsnad till glädje finns i varje människa. Nej det kunde han inte begripa, om man inte var glad konstant (eller åtminstone konstlat glad med ett pålimmat pappleende) då var det något fel på en.
Ursäkta men den sortens imbecilla falskhet och ängslighet får mig att gå igång på alla cylindrar! Det hänger fortfarande kvar och retar mig denna aspekt, det är väl därför jag känner ett behov av att stå upp för det antar jag. Han? Men snälla jag var kär i relationen, inte i honom, i hemlighet önskade jag bara att han skulle åka hem så att jag fick vara mig själv.
Inte bitter. Just tellin´. Jag önskar honom lycka och framgång och framförallt lärdom. Må hans stigar belysas av solen och må alla stickor han får i fötterna under sin vandring bidra till ökad kunskap och upplysning.