Jag är OK. Jag är vid sunda vätskor. Jag börjar misstänka (haha, "misstänka" är väl fel ordval i sammanhanget kanske) att jag är frisk från min förlossningsdepression nu och att all den terapi och alla dessa samtal om mitt inte så fina förflutna som jag ofrivilligt blev utsatt för, har hjälpt mig att läka. De skrovliga ärren kommer alltid att finnas kvar men de bär jag med stolthet, de är mina krigsärr och jag skulle inte, hur konstigt det än låter, vilja vara utan dem. Så här efteråt förstår jag att de har bidragit till många saker som annars skulle ha tagit mig en hel livstid av lärdom att tillskansa mig och för det är jag tacksam. Fast sådant ser man inte förrän i just efterhand och det om man lyckas läka ihop.
Jag önskar alla trasiga själar i sina krig där ute fred och harmoni. Ni är värda det. Ge aldrig upp. Aldrig.
Dock är jag en smula ledsen idag, för jag hade ledsna drömmar, men det har ju alla lite till mans. Jaja. Anyways.