Schizofreni tog min brors liv.

Hej å grejer

Min bror, som var schizofren, gick bort den 27 september, han begick självmord via överdos av lugnande mediciner. Hence my silence.

Ehuru jag är i sorg, men det är en annorlunda sorg till följd av den otroligt långa och utdragna dödsprocess som egentligen var sedan den dag i april 1996 då han insjuknande, det må vara en konstig sak att skriva, men det är så det känns för mig och för mina närmaste; jag har hela tiden sörjt honom och den han en gång var, sörjandet har pågått i 20 år i en extremt komplicerad situation/relation, så den fysiska händelsen kom inte som den enorma käftsmäll i mörkret som så gör för anhöriga till personer som helt utan förvarning eller kortare sjukdomstid, tar sig av daga. Han hade dessutom gjort 3 självmordsförsök under dessa 20 år, vidare var han gravt överviktig och vägde över 200 kilo; de tunga antipsykosmedicinerna och den väldigt höga dos av bensodiazepiner som krävdes för att hålla honom vid liv och för att hålla hans sjukdom och ångest någorlunda stången (sjukdomen gick aldrig att stoppa helt, man kunde bara lindra den, om ens det, han hade en sådan svår grad av schizofreni), förstörde på lång sikt både hans hjärna och framförallt hans kropp; den klarhet som fanns i honom i inledningsskedet av sjukdomen försvann med årens lopp, medicinen gjorde hans hjärna grötig, medicinen handikappade honom mentalt, förstörde viktiga kopplingar mellan synapserna, vidare förstörde den hans blodkärl så att exempelvis hans ben under de sista åren var blå av åderbråck som med jämna mellanrum sprack och sprutade blod, han hade varit tvungen att till slut amputera benen, så förstörda var de, etcetera och så vidare.

Ni vet ju att jag absolut inte är en fiende av mediciner, det jag menar är att antipsykosmedicinen av idag tyvärr har horribla bieffekter på sikt, men när någon är så svårt sjuk som min bror var så har man ju egentligen inget val; du lindrar symptomen eller du har en raging total-psykos, det finns inget mellanting och ingen bot, än.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på dagens antipsykosmediciner med samma chockade förfäran som vi idag ser tillbaka på medeltidens åderlåtning.

Nå. Nu är han borta, och han valde det själv. Jag känner inget agg eller någon förebråelse gentemot honom, jag förstår och förlåter till 100 %, jag hade gjort exakt samma val.

Jag föreställde mig aldrig att jag skulle reagera med sådan sorg och saknad när han väl lämnade in handduken fysiskt, jag tänkte att jag skulle bli lättad med tanke på de hemskheter, det våld och den terror som hans sjukdom orsakade mig genom åren (observera: som hans SJUKDOM orsakade, inte han, min bror skulle aldrig någonsin ha skadat mig på något vis, det var schizofrenin som fick honom att göra de saker som han gjorde), men så känner jag tydligen inte alls, så det förvånar mig.

Jag försöker tänka att han ÄNTLIGEN är fri från den oerhörda, hemska, horribla och ständigt pågående plåga som var hans "liv" och dagliga verklighet var under 20 års tid, se gärna de här klippen för att få ett hum om hur hemskt det är:

Jag tänker dock inte ljuga och säga att jag inte känner någon form av lättnad, för det gör jag, den lättnaden kommer kanske att växa med tiden, jag vill dock poängtera att lättnaden helt klart är störst för min bror, var än han nu befinner sig, för den som tror på någon form av fortsättning på denna märklighet som kallas existens, så som jag själv gör (nota bene jag vill inte kopplas till någon form av dogm, jag är troende men inte haleluja-religiös etcetera och så vidare) så är jag övertygad om att han nu känner, till slut, ett komplett och rofyllt lugn och en fridfull tystnad, fri från röster, fri från madrömslika hallucinationer och vanföreställningar, fri från ångest, fri från sinnets plåga, fri från sin otympliga förstörda kropp. Fri. 

Den som varit tvungen att ringa sin mamma för att läsa upp resultatet av hennes sons obduktion räcker upp en hand!

Plötslig ostbågscraving.

Ledsnad är destruktivt. Ilska är konstruktivt.

Kom ihåg det barn.








...

Om du inte kan tänka på dina tankar så kan jag tänka på att du tänker på mina.

Nu har gårdsmaffian stormöte där ute. De sitter i klunga över sina kaffekoppar och göder varandras bekräftelsebehov genom att tala illa om allt och alla som inte ingår i deras väl utvalda grupp av supremitet. De iakttar i tystnad med stickande ögon. Iakttar och dömer.

Men jag bryr mig inte.

Nej det där var lögn, för om jag inte brydde mig på riktigt då skulle jag ju inte sitta här och författa en text om det, eller hur?

Jag bryr mig på så sätt att det är en obehaglig situation att möta denna tystnad och dessa blickar varje gång som jag går ut genom min port, det är en liten stressfaktor, vidare bryr jag mig på så sätt att det är så väldigt fånigt, en grupp fullvuxna människor har valt ut varandra till att stå över gårdens övriga kreti och pleti som gör allting fel enligt deras mått mätt och de begriper inte själva det infantila i det.

Jag har läst någonstans att intelligens kan mätas i hur många steg som man kan ta ut ifrån sina egna tankar, det vill säga om man har förmågan att kunna tänka på sina egna tankar "utifrån", analysera dem och utvärdera dem och sedan tänka på de tankarna, och så vidare.

Somliga är inte skapta på så vis att de har möjlighet att göra så, tänka på sina egna tankar i flera steg och ur flera synvinklar. Det är ofta sådana som bildar gårdsmaffia.

Nu låter det som om jag själv anser mig vara suprem, hahahahaha, det gör jag verkligen inte, snarare tvärt om, jag är däremot ute och far efter en förklaring till detta beteende som en del ägnar sin tid åt, för att det intresserar mig. Jag inser ju att om man inte har kapacitet att tänka på sina egna tankar, då kan man ju inte rå för det, men är det en ursäkt för att kunna bete sig lågt och larvigt? Nej. Men det är en förklaring.

Mysteriet med dammsugen.

De stora enigmat; dammsugen. E den snäll eller e den dum? Å framför allt; va vill den? Vill den leka eller attackerar den flickan? Å varfö låter den så kånstit?

En pusselbit

När jag började arbeta på Kommunen så gick jag under samma villfarelse som majoriteten av befolkningen, de av oss som ej är särskilt insatta i politik etcetera, verkar gå under; att kommunpolitiker är utbildade heltidspolitiker, skolade i just de frågor som de är satta att bestämma över.

Detta visade sig vara fel. Kommunpolitiker är fritidspolitiker och det finns en hierarki i kommunernas nämnder där den mest värda ligger högst upp och det är ju så klart Kommunstyrelsen, sedan kommer de andra nämnderna i fallande ordning och i de nämnder som befinner sig längst ned på stegen, det är där man hittar de fritidspolitiker som blivit över; folk som vill engagera sig politiskt men som inte riktigt vet varför eller vad de vill engagera sig i, de vill bara vara med där det bestäms och få känna känslan av att de är viktiga och betydelsefulla personer med en form av makt, ofta har de heller inte tillräckligt med kunskap eller kapacitet för ändamålet.

De som satt i min nämnd var en samling av detta "bottenskrap" och jag kan ärligt räkna på min ena hands fingrar vilka personer som var där för att bestämma på riktigt och som var insatta, informerade och medvetna, resten var där bara för att höra sin egen röst mala, oftast om saker som inte hade någonting med sakfrågan att göra, det kunde handla om något så betydelselöst som en meningsbyggnad i en text om en remiss rörande bidrag för staketbygge, typ, de pratade för pratandets skull, för att visa att de minsann hängde med i det som hände, de hade ju för guds skull identifierat den där felaktiga grammatiken i tjänsteskrivelsen och de hade även identifierat boven bakom denna ohyggligt skamliga och katastrofala fadäs: nämligen jag, således kunde de gotta sig och känna sig intelligenta och skarpsinnade, för det fanns alltid och äntligen en i rummet som var dummare än de själva och nu kunde de få utlopp för sin enastående intelligens och äntligen slippa strålkastarljuset från den förvisso mycket intelligenta men arroganta, hätska, otrevliga, härskartekniska, nedvärderande ordföranden.

Jag tror att detta var en av pusselbitarna i den kränkande särbehandlingen.