Min bror, som var schizofren, gick bort den 27 september, han begick självmord via överdos av lugnande mediciner. Hence my silence.
Ehuru jag är i sorg, men det är en annorlunda sorg till följd av den otroligt långa och utdragna dödsprocess som egentligen var sedan den dag i april 1996 då han insjuknande, det må vara en konstig sak att skriva, men det är så det känns för mig och för mina närmaste; jag har hela tiden sörjt honom och den han en gång var, sörjandet har pågått i 20 år i en extremt komplicerad situation/relation, så den fysiska händelsen kom inte som den enorma käftsmäll i mörkret som så gör för anhöriga till personer som helt utan förvarning eller kortare sjukdomstid, tar sig av daga. Han hade dessutom gjort 3 självmordsförsök under dessa 20 år, vidare var han gravt överviktig och vägde över 200 kilo; de tunga antipsykosmedicinerna och den väldigt höga dos av bensodiazepiner som krävdes för att hålla honom vid liv och för att hålla hans sjukdom och ångest någorlunda stången (sjukdomen gick aldrig att stoppa helt, man kunde bara lindra den, om ens det, han hade en sådan svår grad av schizofreni), förstörde på lång sikt både hans hjärna och framförallt hans kropp; den klarhet som fanns i honom i inledningsskedet av sjukdomen försvann med årens lopp, medicinen gjorde hans hjärna grötig, medicinen handikappade honom mentalt, förstörde viktiga kopplingar mellan synapserna, vidare förstörde den hans blodkärl så att exempelvis hans ben under de sista åren var blå av åderbråck som med jämna mellanrum sprack och sprutade blod, han hade varit tvungen att till slut amputera benen, så förstörda var de, etcetera och så vidare.
Ni vet ju att jag absolut inte är en fiende av mediciner, det jag menar är att antipsykosmedicinen av idag tyvärr har horribla bieffekter på sikt, men när någon är så svårt sjuk som min bror var så har man ju egentligen inget val; du lindrar symptomen eller du har en raging total-psykos, det finns inget mellanting och ingen bot, än.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på dagens antipsykosmediciner med samma chockade förfäran som vi idag ser tillbaka på medeltidens åderlåtning.
Nå. Nu är han borta, och han valde det själv. Jag känner inget agg eller någon förebråelse gentemot honom, jag förstår och förlåter till 100 %, jag hade gjort exakt samma val.
Jag föreställde mig aldrig att jag skulle reagera med sådan sorg och saknad när han väl lämnade in handduken fysiskt, jag tänkte att jag skulle bli lättad med tanke på de hemskheter, det våld och den terror som hans sjukdom orsakade mig genom åren (observera: som hans SJUKDOM orsakade, inte han, min bror skulle aldrig någonsin ha skadat mig på något vis, det var schizofrenin som fick honom att göra de saker som han gjorde), men så känner jag tydligen inte alls, så det förvånar mig.
Jag försöker tänka att han ÄNTLIGEN är fri från den oerhörda, hemska, horribla och ständigt pågående plåga som var hans "liv" och dagliga verklighet var under 20 års tid, se gärna de här klippen för att få ett hum om hur hemskt det är:
Jag tänker dock inte ljuga och säga att jag inte känner någon form av lättnad, för det gör jag, den lättnaden kommer kanske att växa med tiden, jag vill dock poängtera att lättnaden helt klart är störst för min bror, var än han nu befinner sig, för den som tror på någon form av fortsättning på denna märklighet som kallas existens, så som jag själv gör (nota bene jag vill inte kopplas till någon form av dogm, jag är troende men inte haleluja-religiös etcetera och så vidare) så är jag övertygad om att han nu känner, till slut, ett komplett och rofyllt lugn och en fridfull tystnad, fri från röster, fri från madrömslika hallucinationer och vanföreställningar, fri från ångest, fri från sinnets plåga, fri från sin otympliga förstörda kropp. Fri.