För varje dag som går blir det ett litet klick bättre, det är ungefär som ett urverk som tickar framåt, ett tick i taget och varje tick tar en längre bort från ångesthålet. Utmaningen är att stanna i vad det än är som känns, att stanna oavsett hur rädd man än är, att stanna även trots att man blir levande begravd, för ångest bränner förr eller senare slut på sig själv, bränslet tar slut och det slocknar.
Ingen flamma kan brinna för evigt.

Klaustrofobi

Föreställ er att ni ligger bundna till händer och fötter i en öppen grav, föreställ er att någon börjar skyffla jord över er; skyffla, skyffla, skyffla, någon skyfflar ned den kalla, svarta jorden och den byggs långsamt upp på er kropp och täcker er snart helt, den börjar tynga ned bröstkorgen, ni börjar få svårt att andas på grund av den solida massa som pressar mot era lungor och hindrar dem från att dra in syre, till slut försvinner ljuset och ni sitter fast, ni kan inte röra er, ni är på alla sidor omgivna av ett kompakt, pressande mörker från vilket ni inte kan ta er ut, men; som genom en sinister liten slump så har en minimal ficka bildats kring ert ansikte, så att ni ska kunna uppleva er begravning ordentligt innan ni avlider och i denna lilla håla vrålar ni men inget ljud hörs.
Ni försöker klösa er ut, ni försöker röra er, ni försöker tugga er igenom lagren av jord men alla era försök är fruktlösa. Det ni till slut är tvungna att göra är att ge upp och bara ligga där och känna den fruktansvärda tyngden och den horribla paniken av att vara levande begravd.

Föreställ er det, fast graven är er egen kropp.

Så känns det att ha panikångest.

CHOOO-CHOOOOOOOOOOO! All aboard! The anxiety train is leaving the station!

Jag kan inte rå för att jag drabbas av politiskt inkorrekta känslor när jag läser att Linda Lindorff var nära att knäckas för att hon skadade sig i Lets Dance.

Alla har olika stresströsklar, det går inte att mäta lidande etcetera etcetera men om man själv går omkring med en brutal och horribel ångest från helvetet som skulle få den mest härdade psykpatient att blekna, då kan man bli en smula bitter.

Ja. Det är så just nu. Det kommer att gå över, som alltid, men just nu är det så här. Jag accepterar det.

Jag fick mitt svar på vem som låg bakom det hemliga numret; det var SÖS som ville meddela mig att jag har fått en tid för röntgen och ultraljud av det mysterium som är min västra hand och dess fixerade tumme.

Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar har ett monumentalt ego och en mikroskopisk självinsikt. Jag har ett mikroskopiskt ego och en monumental självinsikt. Det skulle verkligen göra mig gott med en åtminstone halverad självinsikt, men det egentliga spörsmålet är väl huruvida min självinsikt verkligen är självinsikt och inte självkritik.