Hej å hå stå på tå

*pip!*

1996 till 1999 levde jag och min mamma i vad jag väljer att kalla fångenskap, vi var statister i min gravt psykiskt sjuka brors psykos. Vi levde tillsammans med en sån där som ni ibland ser på tunnelbanan; som skriker och slår omkring sig, som skrämmer er in till essensen av det som är ni men som ni kan gå bort ifrån. Hur som helst. Ni får ursäkta mitt dåliga minne men ja har förträngt mycket från den tiden, jag tror att det var år 1997 och jag hade varit på konsert och sett Thomas di Leva och han sa en sak på scenen som berörde mig, han sa: "Var inte rädda för mörkret barn, tänd ett ljus, för då blir ljuset allt ni ser" och jag förstod precis vad han menade, både symboliskt och mentalt.

Hädanefter satt jag på toalettstolen om kvällarna och släckte lampan, tog min mammas tändare som låg på tvättmaskinen och höll den i handen, tände den och lät lågan brinna en liten stund medan jag såg in i ljuset och det var allt jag såg och det jag såg var lugn och värme, befrielse från skräck, våld och terror, en framtid av frihet och kärlek, sinnesro för evigt. Sedan släckte jag lågan, satt en lång stund i det totala mörkret och lyssnade till odjurets sång i bröstet innan jag gick tillbaka till min säng och kökskniven som vilade under bäddmadrassen.

Ja. Jag har varit med om fasansfulla saker.

Det finns en man jag ser ibland. Han är gissningsvis runt 45 år gammal. Oftast finns han runt systembolaget eller därikring, ibland sitter han på a-lagarnas bänk med de andra om vädret tillåter. Ibland går han runt, runt utanför köpcentret och tigger tior till öl, så berusad att han inte kan stå upprätt. Ibland får han inte köpa på bolaget utan blir utvisad av ordningsvakten. En gång såg jag honom en tisdagsmorgon. Han satt ensam på en bänk utanför en krog och väntade på att den skulle öppna. Det lös av nykterhetens ångest i hans ögon och ansiktet var som en trött, svullen mask. Ett ansikte som inte ville mer men som tvingas av alkoholdemonen. Den yttersta misären, förnedringen, av att sitta där, i desperat väntan på morgonens första sup, ensam och krumryggad, i skrynkliga kläder, svårt bakfull och skakande i hela kroppen medan en buss av vanliga människor på väg till jobbet åkte förbi. Vad tänkte han då? Där i den plågsamma nykterheten som inte dövar några känslor. Vad kände han? Vad har gjort honom så illa att det har fått honom att sitta där på bänken denna tisdagsmorgon med sitt trötta ansikte? Han är någons son. Kanske någons bror. Någons pappa. Och nu sitter han där. I det obarmhärtiga ljuset, för alla att beskåda, fallen.

Han var ganska smart den där killen, Jesus, när han sa: "Låt den som är utan synd kasta den första stenen". Jag brukar tänka på det ibland, när jag ser dem sitta med sina vodkaflaskor och när jag hör andra runtomkring döma eller fnysa föraktfullt. Kasta du den första stenen. Det skulle kunna vara du. Alla kan falla. Även du. Glöm inte det.

Grumpy old hemnet user

Är det bara jag som tycker att mäklarbilderna börjar gå för långt? Vidvinkelfokus används in absurdum för att få rummen att se så stora ut som möjligt vilket gör att ett litet långsmalt rum blir en lång korridor. Vidare börjar den öppna planlösningens fluga bli bisarr, vilket mäklarna inte rår på, snart finns det inga skiljeväggar kvar överhuvudtaget och toaletten är mittemot köket så att man kan se varandra i ett öppet, ljust och fräscht landskap medan man bajsar. Apropå ljust och fräscht; allting är så galet tipp-ex vitt att man måste ha solglasögon på sig när man tittar på det. Vidare börjar bilder på inredningen ta över å man ba: det är för faen inte era exklusiva fruktfat jag vill se, jag vill se hur rummen ser ut!

Plötslig oro för ert tyckande

Jag hoppas att ni förstår att jag är en mycket skojfrisk person, så att ni inte tar mina texter alltför bokstavligt och går omkring och ser mig som en ytterst dryg och supersarkastiskt elak människa, sådan är jag inte, jag är tvärtom väldigt ödmjuk. Lovar.

Några av de absolut tråkigaste samtalsämnena som man kan tvingas uthärda på grund av artighetskrävande omständigheter är:

• Golf
• Bilar, väghållning, att köra bil, bilmärken
• Segelbåtar, motorbåtar, skärgårdsliv

Jag finner detta sinnesslöande tråkigt på grund av att:

• Jag har aldrig spelat golf och inser inte storheten i det
• Jag har inget körkort
• Jag hyser inget intresse för vare sig segelbåtar eller motorbåtar och jag tycker att skärgården är ful

Jag talar hellre om:

• Spindlars liv och leverne
• Varför Kalle Anka är byxlös men håller en handduk om skrevet efter att han har badat
• Sättet på vilket jag förtär ostbågar

Nej jag skojar. Så tillvida att jag hellre talar om de tre sista punkterna än om de tre första ehuru; jag har vett och sans nog att begripa att om jag börjar tala om dylika ting med fel människor, till exempel golf-, bil-, och båtfantaster så sätter jag mig själv i en sits där jag betraktas som sinnessjuk och må så vara (haha!   ?) men det kan vara direkt oklokt i diverse akademiska sammanhang, smartast är då, när golfämnet kommer upp, att nicka och småle som om man anser att ämnet är trevligt men ej har någonting särskilt att tillföra samtalet.