1996 till 1999 levde jag och min mamma i vad jag väljer att kalla fångenskap, vi var statister i min gravt psykiskt sjuka brors psykos. Vi levde tillsammans med en sån där som ni ibland ser på tunnelbanan; som skriker och slår omkring sig, som skrämmer er in till essensen av det som är ni men som ni kan gå bort ifrån. Hur som helst. Ni får ursäkta mitt dåliga minne men ja har förträngt mycket från den tiden, jag tror att det var år 1997 och jag hade varit på konsert och sett Thomas di Leva och han sa en sak på scenen som berörde mig, han sa: "Var inte rädda för mörkret barn, tänd ett ljus, för då blir ljuset allt ni ser" och jag förstod precis vad han menade, både symboliskt och mentalt.

Hädanefter satt jag på toalettstolen om kvällarna och släckte lampan, tog min mammas tändare som låg på tvättmaskinen och höll den i handen, tände den och lät lågan brinna en liten stund medan jag såg in i ljuset och det var allt jag såg och det jag såg var lugn och värme, befrielse från skräck, våld och terror, en framtid av frihet och kärlek, sinnesro för evigt. Sedan släckte jag lågan, satt en lång stund i det totala mörkret och lyssnade till odjurets sång i bröstet innan jag gick tillbaka till min säng och kökskniven som vilade under bäddmadrassen.

Ja. Jag har varit med om fasansfulla saker.