Det finns en man jag ser ibland. Han är gissningsvis runt 45 år gammal. Oftast finns han runt systembolaget eller därikring, ibland sitter han på a-lagarnas bänk med de andra om vädret tillåter. Ibland går han runt, runt utanför köpcentret och tigger tior till öl, så berusad att han inte kan stå upprätt. Ibland får han inte köpa på bolaget utan blir utvisad av ordningsvakten. En gång såg jag honom en tisdagsmorgon. Han satt ensam på en bänk utanför en krog och väntade på att den skulle öppna. Det lös av nykterhetens ångest i hans ögon och ansiktet var som en trött, svullen mask. Ett ansikte som inte ville mer men som tvingas av alkoholdemonen. Den yttersta misären, förnedringen, av att sitta där, i desperat väntan på morgonens första sup, ensam och krumryggad, i skrynkliga kläder, svårt bakfull och skakande i hela kroppen medan en buss av vanliga människor på väg till jobbet åkte förbi. Vad tänkte han då? Där i den plågsamma nykterheten som inte dövar några känslor. Vad kände han? Vad har gjort honom så illa att det har fått honom att sitta där på bänken denna tisdagsmorgon med sitt trötta ansikte? Han är någons son. Kanske någons bror. Någons pappa. Och nu sitter han där. I det obarmhärtiga ljuset, för alla att beskåda, fallen.

Han var ganska smart den där killen, Jesus, när han sa: "Låt den som är utan synd kasta den första stenen". Jag brukar tänka på det ibland, när jag ser dem sitta med sina vodkaflaskor och när jag hör andra runtomkring döma eller fnysa föraktfullt. Kasta du den första stenen. Det skulle kunna vara du. Alla kan falla. Även du. Glöm inte det.