Och jag satt där och kände den frustrerande ilskan av att inte FATTA, hela den gamla panikaktiga jag-är-en-idiot-känslan från grundskolan som om inga år alls hade förflutit, men med en skillnad; jag stoppade mig själv och tänkte; men hallå! Det är inte konstigt att jag inte fattar när jag aldrig har fått lära mig hur man gör, jag är inte dum, jag har bara inte en aning om hur jag ska göra och det är ingenting som man kan gissa sig till, det är som om någon som aldrig spelat gitarr i hela sitt liv plötsligt får en i sina händer, satt på en scen och blir tillsagd att spela å ba: men... hur gör man?