Jag såg på fjesbokk att min gamla bästis har återknutit vänskapsbanden med den bästis som hon svek mig för i åttonde klass och här kommer något löjligt men det gjorde mig lite ledsen.

Ni vet det finns ju vissa grundminnen i ens liv, händelser eller icke händelser som gör ett avtryck i en för evigt, det finns både goda och onda sådana i alla människors liv och minnet av min bästis svek är ett sådant, det som gör mest ont att minnas är hennes förklaring till varför hon gjorde som hon gjorde och det var att hon, den nya tjejen, hon var allt det som hon alltid hade önskat att jag skulle vara. Jag dög alltså inte, jag var utbytbar, jag var något som man kunde slänga bort när man hittade något som man alltid hade önskat sig, hela vår långa vänskap hade varit en charad, från hennes sida. Jag sa väl något i den stilen som svar på hennes förklaring men hon bedyrade att jag missförstod, hon hade ju bara velat att jag skulle ha varit mer som den nya; kramas och hålla handen, se romantiska komedier, skriva dagbok och fläta varandras hår, ringa och prata om killar i timmar och så vidare. Jag var aldrig så och jag dög inte.

Trots att jag var fjorton när det hände och det nu är 22 år sedan så gör det fortfarande ont när jag tänker på det, ingen vill ju bli bortkastad som ett oanvändbart skräp liksom.