Jag kan nästan inte motstå impulsen att gå in på hemsidan, när jag stoppar mig själv säger jag att vad har jag där att göra? Det finns ingenting där att hämta annat än bitterhet, vad är det jag söker? Ett spår av mig själv kanske, ett tecken på att jag har existerat, ett nämnande av mig?
För jag försvann abrupt en dag och kom aldrig tillbaka och ingen nämner någonsin mitt namn högt, säger en god ex-kollega, som om jag inte hade funnits. Kanske förväntar jag mig halvt om halvt en ursäkt, men då väntar jag förgäves för de anser inte att de har gjort något fel, det som var fel det var jag och ingen annan, till och med min egen tolkning av deras beteende är fel, för där gick jag och gjorde fel, fel och åter fel och de var så goda och lät mig hållas under så lång tid, de uthärdade i det tysta, de gav mig chans efter chans och det tackar jag dem för genom att gå till facket och gråta krokodiltårar och pressa dem på pengar, ja där ser man vilken orm de närde vid sin barm!