Här kommer något sjukt; jag behöver köpa ett täcke till min son och det finns en Jysk-butik i centrumet som ligger i anslutning till mitt förra jobb men jag kan inte åka dit, särskilt inte nu under lunchtid, för då kommer jag garanterat att stöta på gamla arbetskamrater och mobbare.

Vadå då, tänker ni, du har väl all rätt i världen att vara i det centrumet, det är de som ska skämmas och inte du etcetera och i det har ni helt rätt men jag orkar inte utsätta mig för den pressen, jag menar i förrgår när jag fick ett samtal från ex-jobbets löneavdelning blev jag så rädd att mina händer skakade, då tänker ni att det är inte du som ska vara rädd det är de, det har ni också rätt i men just nu ÄR jag rädd och det får jag vara tills det går över.
Jag vet att flera, om de såg mig, skulle hoppa på mig med frågor om dels mitt hastiga och oförklarliga frånfälle, dels om mitt gråtande i konferensrummet på personalavdelningen och dels om varför och hur jag kunde ha mage att hitta på något så nedrigt och lågt som att de skulle ha mobbat mig! För se; dessa människor skyr inga som helst normala gränser och jag vill inte bli utsatt för deras gränslösa beteende.