En äkta chokladboll skall ha en liten gnutta kaffe i sig för att vara alldeles äkta. Alltför många chokladbollar poserar som äkta när de i själva verket är falska profeter, ulvar i fårakläder, de utger sig för att vara delikata, utsökta till och med men vid den första smaken faller man i djup, besinningslös besvikelse ty det magnifika ytterhöljet höll inte vad det lovade, de bestod blott av kakaosmör och så minimaliskt med kakao att det knappt går att bedöma dem som den äkta chokladbollens bortglömda sysslingbarn. Kaffe? Hah! Inte i dessa posörer! För dem är kaffe vad Obamacare är för den kristna högern! Nämn inte ens kaffe! Då stänger de ned jordens alla bagerier!
Det här. Det är dock en äkting. Jag njöt av dess innandöme i dess fulla, faraoniska flavör, jag tuggade försiktigt dess delar som vore det sällsynt tryffel som bara växer inom radien av en alldeles särskild liten fyrkant vid Alpernas fot och den gav sitt gensvar. Igen och igen. Tårar rann upp i mina ögonvrår och jag höjde darrande händerna mot skyarna medan jag snyftande föll ned på knä och började tala i tungor av tacksägelse för denna vackra boll som blivit mig, just mig och ingen annan, given.
