Det absolut mest sorgliga som någon någonsin har sagt till mig, hittills, det var en morgon i maj 1996 och jag talade med min mor i telefonen, vi talade om min bror som just insjuknat i schizofreni och jag frågade hur det var med honom och hon svarade: "Det är lite lugnare, men hela hans ansikte är alldeles ledset".
När jag lagt på luren satte jag mig ned på golvet och grät och grät i vad som kändes som flera timmar. Jag vet inte varför just det var så outhärdligt sorgligt. Kanske var det för att jag i och med den meningen förstod att han förstod; att den han varit hade dött och aldrig mer skulle komma tillbaka. Att hela livet var förstört för evigt. Kanske också för att jag såg det fina ansiktet framför mig, alldeles ledset.
Det har snart gått 20 år och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag skriver det här. Tiden läker inte alla sår. Det alternativ som finns är att lära sig att leva tillsammans med det som gör riktigt ont även när det gör ont att andas.