Observation, del II, planeten Tellus norra sfär, lokal tidsmätningspunkt: 07:45
Den kolbaserade livsformen homo sapiens sapiens (framgent benämnd humanoid) av honkön lämnade boet i vad som verkade vara ett hetsigt och av oförklarlig anledning aggressivt tillstånd, min tolkning av skeenden i boet innan avfärd får mig att dra denna slutsats: jag observerade honan medan hon med ryckiga och våldsamma rörelser rev ut en omfattande hög av cellulosabaserat material ur en slags gömma av vit rektangulär skepnad, cirka 2-2,5 meter högt, denna gömma verkar vara en samlingsplats för de cellulosabaserade sjok med vilka humanoiderna täcker sina mestadels hårlösa kroppar som skydd mot värme, kyla och som en del av vad verkar vara en socialpsykologisk regel. Honan verkade inte finna vad det nu var hon sökte efter och med sina övre extremiteter uttryckte hon vad jag tolkar som en hög grad av irritation, hon utstötte även höga läten vilket är en del av humanoidernas sätt att kommunicera med varandra men även med sig själva. Efter cirka fem minuter slängde honan vildsint tillbaka de cellulosabaserade materialen in i den vita gömman igen och slog igen dess avskiljare med sådan kraft att ljudvågorna från densamma ekade i kammaren. Därefter lämnade hon således boet.
Honan vandrade till någon slags centralpunkt för färd vilken utgjordes av en boningsliknande byggnad med svarta, platta skivor på vilka många humanoider kunde vila i väntan på ett stort, ormliknande fordon av metall som tog sig framåt på två skenor även de av metall som var fastsatta i marken. Fordonet tog till synes sitt bränsle från metalltrådar uppsatta i pelare, hängande ovanför skenorna och min gissning är att det i dessa metalltrådar drivs elektroner vilka sedan tas upp av metallfordonets receptorer och får det att drivas framåt. I denna boning för färd fanns även en liten låda inramad med den oorganiska stelnade massa som jag tidigare observerat i honans kylda skåp, alltså genomskinligt och i denna låda satt en humanoid av hankön. Ibland kom andra humanoider fram till lådan och utstötte ljud från sina talapparater och hanen i lådan svarade på kommunikationen med korta, tvära läten innan han tillät eller ibland inte tillät sina artfränder passera genom ett rörligt skikt av tidigare nämnda oorganiska stelnade massa.
Det långa ormliknande metallfordonet anlände efter cirka tio jordminuter och de humanoider som befann sig inuti eller utanför den boliknande vänteplatsen klev in i det. Medan farkosten rörde sig framåt satt humanoiderna på cellulosaklädda hyllor vilka upptog nästan hela innanmätet av farkosten. Humanoiderna kommunicerade inte med varandra och etablerade ingen ögonkontakt, de satt med huvudena böjda över små, lysande, rektangulära plattor på vilka de oupphörligen stirrade och på vilka de frekvent tryckte med sina maskformade utskott längst ut på de övre extremiteterna. Dessa lysande rektanglar hade till synes en hypnotisk verkan på humanoiderna ty de verkade inte vara medvetna om varandras existens. Det hela var högst märkvärdigt.
Farkosten gjorde regelbundna stopp vid olika färdbonader där vissa humanoider steg av medan andra steg på. Den hona jag valt att följa i mina observationer av jordiskt liv klev av farkosten efter tre stopp och begav sig mot ett högt, hudfärgad boningsbyggnad med många utkikshål.
Här slutar del II av min observation.