Hur länge kommer jag att behöva hemsökas av dessa beklämmande flashbacks? Jag vet inte. Min psykolog sa en gång att hjärnan fungerar så att den tar fram gamla händelser när den är tillräckligt läkt och redo för att orka behandla dem, hjärnan skyddar en alltså från obehagligheterna tills det är dags för dem att komma upp i ljuset och liksom trollen: spricka. Orsaken till att hjärnan inte bara raderar minnena rakt av så att man slipper störas av dem överhuvudtaget är att om hjärnan skulle radera minnen så skulle stora delar av vår identitet försvinna, såsom hos en Alzheimerssjuk, därför måste alla minnen goda som onda finnas kvar. Orsaken till att dessa minnen tvunget måste bearbetas beror på att om de förblir liggande obearbetade så kommer de alltid att agera som en omedveten störning i det emotionella livet, för att få bukt med det trauma som ett otäckt minne gett upphov till så måste minnet "ut" genom amygdala, antingen genom att man talar om det, skriver om det eller tänker på det, det svåra här är att inte fastna i en ältningsloop; man ska tala om det tills man har talat klart och det inte längre finns något mer att säga, då är traumat bearbetat och klart och de otäcka negativa känslorna är borta och kvar finns bara ett enkelt konstaterande om att ja: det har hänt, ja det var fel men jag accepterar att det har hänt och att det var fel, nu går jag vidare.

Oj vad psykologig jag blev så här på fredagsmorgonen! Ni fattar varåt det barkar va? Ni hajjar väl varför jag ska bli psykolog, på riktigt? Mm-h. Bra.


.