*fniss!*

Uh-o! Jag känner redan röken från lynchmobbens facklor. De Heliga Mammorna på Familjeliv syr i feberaktig hets sina vita kåpor.

Om ni någonsin får för er att titta på bilder föreställande "World Trade Center Jumpers" -
GÖR DET INTE!!!!!

Jag kan nästan inte motstå impulsen att gå in på hemsidan, när jag stoppar mig själv säger jag att vad har jag där att göra? Det finns ingenting där att hämta annat än bitterhet, vad är det jag söker? Ett spår av mig själv kanske, ett tecken på att jag har existerat, ett nämnande av mig?
För jag försvann abrupt en dag och kom aldrig tillbaka och ingen nämner någonsin mitt namn högt, säger en god ex-kollega, som om jag inte hade funnits. Kanske förväntar jag mig halvt om halvt en ursäkt, men då väntar jag förgäves för de anser inte att de har gjort något fel, det som var fel det var jag och ingen annan, till och med min egen tolkning av deras beteende är fel, för där gick jag och gjorde fel, fel och åter fel och de var så goda och lät mig hållas under så lång tid, de uthärdade i det tysta, de gav mig chans efter chans och det tackar jag dem för genom att gå till facket och gråta krokodiltårar och pressa dem på pengar, ja där ser man vilken orm de närde vid sin barm!

Alltså, rimligen kan inte alla, precis varenda en, i Bachelor bli kär i bacheloren i fråga, det är en omöjlighet, varför säger de/tror de att de är det då, undrar ni, jo; det beror på en kombination av grupptryck, tävlingspress och omständighet.

Jahapp. Nu ska man dö risdöden också.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21492137.ab

Frisyrkampen

Den välorganiserade mamman (pekar på mig själv) kommer 07:45 på att det kan vara skolfotografering idag, således inleder jag en panikklippning, när det är gjort frågar jag om sonen vill ha lite gelé i håret att så det blir frisyr, det vill han svarar han, jag smetar i lite och säger att det blev jättesnyggt, han tittar i spegeln och säger att nej så där vill han inte ha, han vill ha det så här:

Men så kan du ju inte ha, säger jag, det ser ju inte klokt ut, han tittar indignerat på mig och utbrister att det kan han visst det, han får se ut hur han vill, jag gnisslar mina mentala tänder men tänker att han dels har rätt, dels att mina "lektioner" har rotat sig, så jag nickar och säger att det är alldeles rätt och att om han tycker att det är fint så är det fint.