Det här med "älskog". Att älska. Ska vi älska? Alltså... jag förstår att det är en omskrivning av något som inte går att göra fint eller vackert för låt oss vara ärliga: sex är någonting ytterst kroppsligt och djuriskt och inte särskilt estetiskt tilltalande, anser i alla fall jag. Att säga "att älska" är ett försök att förfina något osmickrande och instinktivt. Right?

Jag har dock förstått att det finns många personer som använder sig av detta ord (lev och låt lev använd vilka ord ni vill jag bryr mig inte jag blott reflekterar) och som tycker att sex är just att älska, någonting vackert som sker mellan en kvinna och en man i äktenskap (okej, raljerade en smula förlåt), nåväl mellan en man och en kvinna i alla fall, någonting rent och estetiskt tilltalande, som en skön symfoni och jag kan inte annat än att undra; hur gör sådana personer rent praktiskt? För är det något sex inte är så är det väl rent? Tvärtom är det svettigt och (oftast) kladdigt och kroppsvätskor hamnar både här och där från alla möjliga olika håll (hål, höhö!), vidare är det fyllt av diverse ljud såsom kroppsljud av olika slag och grymtanden och stönanden och jag kan inte se något estetiskt tilltalande med själva akten om man nu inte tycker att det är otroligt vackert att se en killes håriga skinkor jucka mot en tjej?

Kanske är dessa älskogsmänniskor helt renrakade överallt, ligger ned på ett skyddsöverdrag av plast i totalt mörker och rör sig minimalt i fullkomlig tystnad, som två orörliga statyer till tonerna av Bach.
Och seriöst; om en kille sa till mig; "jag vill älska med dig ikväll mitt lilla hallon" så skulle en rysning gå genom min kropp, att "älska" känns också som något mjukt som knappt känns eller märks, som om någon vill smeka en med en fjäder, typ.

Jag har ett svagt minne av att jag har raderat mitt twitterkonto (försökt i 30 minuter att logga in på något som jag inte minns) och mina detektivansträngningar efter mig själv misslyckades, jag är tydligen även bra på att dölja mig själv för mig själv. Wåddevva.

För övrigt: ORKA! I hur många olika kanaler ska man uttrycka sig nu för tiden? Fem tusen? Hur orkar folk hålla på? Twitter, fjärtbook, instagram, pintrest, bubbtrest, fjukkbokk, vissler i all oändlighet.

Ni fattar att jag hittade på de sista sociala medierna va?

Efter en diskussion med en bloggvän (du vet vem du är) började jag reflektera och kom att tänka på att jag är extremt skicklig på att lista ut vilka anonyma bloggfolk är och hitta dem på olika forum så som på fjärtbook, ibland bara baserat på pytte-pyttelite information och ibland på ingen alls, eller jo alltså; ledtrådar kan man hitta i alla texter, det gäller bara att plussa ihop dem på rätt sätt till något användbart.

Det kära vänner, är stalking på hög nivå.

Jag kanske borde sadla om och bli privatdetektiv?

Ni förstår väl att jag inte stalkar på riktigt va? Jag är blott intresserad av människor och även intresserad av att nyttja min talang för att hitta folk och information genom ytterst få ledtrådar. Det är inte så att jag letar reda på personer på nätet och sedan börjar posta dem mina avklippta tånaglar och ställa frågor om varför de inte kom på vårt bröllop som jag bokat, för vi är ju själsfränder! Inte?? Vad MENAR du?!?! Här får du en påse med en bajskorv klädd i miniatyrkläder, dina kläder, och med en urklippt bild av ditt ansikte på.

Jaja okej *anmäler mig själv till polisen*

*dregel dregel*

HUS

Instant karma. Ibland är livet bra konstigt. För konstigt. En påse bajs kan stunden därpå vägas upp av någonting helt oväntat bra. Det är i sådana stunder man börjar fundera på om det kanske finns någonting att läsa mellan livets rader. 

Jag är emot våld (även om det inte verkar så, hahaha) men jag kan inte direkt tycka synd om Anders Eklund som har blivit misshandlad av medfångar i fängelset. Jag har svårt för att känna empati för den mannen även om jag anser att det är fel att bruka våld, oavsett vem man brukar våldet på, för om man gör det, brukar våld, då är man på samma eller liknande nivå som den man misshandlar, om den man misshandlar själv är en misshandlare eller i detta fall mördare. Ingen vinner när det kommer till våld.

Nu halkar vi in på pacifistiska spörsmål, ty säg att ingen hade brukat våld mot Hitler, då hade hela Europa varit Nazityskland nu (det är det väl mer eller mindre ändå, om man nu ska agera cyniker), att föra diplomatiska samtal är inte funktionsdugligt i vissa lägen och då måste man försvara sig, men det är skillnad på att försvara sig och på att attackera.

Äh. Jag kommer aldrig bli någon stor filosof. Jag snurrar in mig i mina egna argument tills jag knappt förstår vad jag själv menar.

On another note

En äkta chokladboll skall ha en liten gnutta kaffe i sig för att vara alldeles äkta. Alltför många chokladbollar poserar som äkta när de i själva verket är falska profeter, ulvar i fårakläder, de utger sig för att vara delikata, utsökta till och med men vid den första smaken faller man i djup, besinningslös besvikelse ty det magnifika ytterhöljet höll inte vad det lovade, de bestod blott av kakaosmör och så minimaliskt med kakao att det knappt går att bedöma dem som den äkta chokladbollens bortglömda sysslingbarn. Kaffe? Hah! Inte i dessa posörer! För dem är kaffe vad Obamacare är för den kristna högern! Nämn inte ens kaffe! Då stänger de ned jordens alla bagerier!

Det här. Det är dock en äkting. Jag njöt av dess innandöme i dess fulla, faraoniska flavör, jag tuggade försiktigt dess delar som vore det sällsynt tryffel som bara växer inom radien av en alldeles särskild liten fyrkant vid Alpernas fot och den gav sitt gensvar. Igen och igen. Tårar rann upp i mina ögonvrår och jag höjde darrande händerna mot skyarna medan jag snyftande föll ned på knä och började tala i tungor av tacksägelse för denna vackra boll som blivit mig, just mig och ingen annan, given.