http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15184544.ab
Men alltså, varför lär de sig aldrig av historian? Gång efter gång efter gång festar och missbrukar direktörer och dylika bort våra skattepengar - att man aldrig lär sig?
Att man inte tänker "hm jag ska nog inte göra samma misstag som de andra och köpa en vinresa till södra frankrike åt mig och familjen för skattepengarna..:" ? Hur kan det komma sig att man gång efter gång tror att man inte ska bli påkommen? Eller drabbas de av någon slags makthybris? Jag fattart inte.
2012-08-02
I´m going back to red.
För övrigt tänker jag färga håret rött igen, rött som mensblod. Haha. Närå. Men rött.
Kvinnlig värk.
Även denna morgon har jag en sådan sjuk mensvärk, alltså det är i stil med sitta-på-toalocket-och-gunga-fram-och-tillbaka-och-kvida-stuket, så sjukt ont (jaja mensvärk gånger tusen men jidder jidder)
Sörplat i mig en treo brus och hoppas att den skyndar sig att skrida till värket höhöhöhöhöhöhöhö!
Ja det där var nästan provocerande töntigt men go see if I care.
Sörplat i mig en treo brus och hoppas att den skyndar sig att skrida till värket höhöhöhöhöhöhöhö!
Ja det där var nästan provocerande töntigt men go see if I care.
2012-08-01
Vi måste prata om det.
Ibland när jag läser i forum och så om mammor som inte vill gå ifrån sina bebisar ens några minuter och som känner omedelbar kärlek och närhet till sina bebisar så får jag en kall och ledsen skuldklump i magen för jag kände absolut ingenting för min son när han var nyfödd, jag kände tvärtom att jag inte ville vara mamma, att jag inte ville ha honom, vid tanken på att lämna bort honom kände jag mig lättad och jag kände ingen samhörighet, ingen närhet, ingenting, förutom ett nästan djurisk instinkt att till varje pris beskydda honom. Men jag tyckte inte om honom. De orden är oerhört svåra och smärtsamma att skriva.
Ändå är det viktigt att skriva dem, för väldigt många nyblivna mammor lider i tysthet med detta hemska, onämnbara; att man inte älskar sin bebis. Trots att den var både planerad och väntad.
Många nyblivna mammor har svårt med anknytningen, för många är den något som växer fram och som inte uppstår direkt på det blodiga förlossningsbordet - och det måste få vara helt OK.
Även fast den lilla varelsen har vuxit inuti en så har man aldrig träffat den och har därför inte kunnat skapa något band till den och det är mycket ovanligt att man på sekunden börjar älska en vilt främmande människa, eller hur? En ny människa måste man ju lära känna.
Det är inget allvarligt fel på en för den sakens skull, det är mer vanligt än ovanligt, det är bara det att det är ett extremt tabu kring detta ämne, inte ens på mammagrupperna på mödravården innan förlossningarna pratas det om detta, jag vill att vi ska börja prata om det.
Jag känner ändå skuld över det, jag kan knappt titta på kort på honom som spädis ens.
Lägg då till att jag var väldigt sjuk i förlossningsdepression.
Kärleken kom ju senare och knockade mig hundrafalt.
Och ändå vill hon ha ett barn till, tänker ni, ja, men vissheten finns ju nu, då hade jag ingen som helst aning om vad det var som hände överhuvudtaget, varken kroppsligt eller mentalt och jag blev fullkomligt chockad. Nu vet jag. Och kunskap är makt. När trollen kommer upp i solen spricker de.
Ändå är det viktigt att skriva dem, för väldigt många nyblivna mammor lider i tysthet med detta hemska, onämnbara; att man inte älskar sin bebis. Trots att den var både planerad och väntad.
Många nyblivna mammor har svårt med anknytningen, för många är den något som växer fram och som inte uppstår direkt på det blodiga förlossningsbordet - och det måste få vara helt OK.
Även fast den lilla varelsen har vuxit inuti en så har man aldrig träffat den och har därför inte kunnat skapa något band till den och det är mycket ovanligt att man på sekunden börjar älska en vilt främmande människa, eller hur? En ny människa måste man ju lära känna.
Det är inget allvarligt fel på en för den sakens skull, det är mer vanligt än ovanligt, det är bara det att det är ett extremt tabu kring detta ämne, inte ens på mammagrupperna på mödravården innan förlossningarna pratas det om detta, jag vill att vi ska börja prata om det.
Jag känner ändå skuld över det, jag kan knappt titta på kort på honom som spädis ens.
Lägg då till att jag var väldigt sjuk i förlossningsdepression.
Kärleken kom ju senare och knockade mig hundrafalt.
Och ändå vill hon ha ett barn till, tänker ni, ja, men vissheten finns ju nu, då hade jag ingen som helst aning om vad det var som hände överhuvudtaget, varken kroppsligt eller mentalt och jag blev fullkomligt chockad. Nu vet jag. Och kunskap är makt. När trollen kommer upp i solen spricker de.
T minus 17.
Hejsan hoppsan fallerallera när midnattsloppet kommer ska varenda unge vara gla´
Löpträna idag. Midnattsloppet är den 18e, T minus 17 and counting. Jag ska klara det. Det här ska gå. Om jag så ska svettas blod och gråta galla så ska det gå. No more plufsa runt i mjukisbyxor och valkar. Jag älskar egentligen att träna, det var bara 5 år sedan jag sist gjorde det seriöst.
Löpträna idag. Midnattsloppet är den 18e, T minus 17 and counting. Jag ska klara det. Det här ska gå. Om jag så ska svettas blod och gråta galla så ska det gå. No more plufsa runt i mjukisbyxor och valkar. Jag älskar egentligen att träna, det var bara 5 år sedan jag sist gjorde det seriöst.
AOw!
Män vänd er bort i genans, jag har en sån djävulusisk mensvärk! AJ!!! Men om jag ska ta tillfället i akt å vara sådär galet irriterande käck så är det en fjärt i vinden jämfört med den mensvärk man känner när man för´ barn åååhåhåhå då snackar vi mensvärkarnas mensvärk! Vi snackar mensvärk gånger tusen! Mensvärk som rister genom benpiporna och som knäcker ryggen mitt itu och får dig att skrika vilt bland främmande människor och du bryr dig inte ett djävla skit om att du har 5 okända som står och glor dig rakt i ditt nakna underliv! Och efteråt i duschen, vilken du knappt kan gå till utan snarare stapplar fram som hade du just överlevt en granatattack i skyttegraven, då snackar vi mensblod i rikliga mängder, droppande på sjukhuskaklet och insmetat i hela underredet och innanlåren är alldeles röda och smetiga ända ned till knäna.
jaha hur kom jag in på detta?
Bli inte rädda nu det är så en förlossning är, för inte trodde ni väl att det är som i filmen och man går direkt till kryst och ett två tre så är ungen ute och allt är frid och fröjd och rena vita bomullslakan? Att föda är en ytterst kroppslig och blodig historia som gör jätteont men på något sätt klarar man av det ändå och på något sätt så är man ändå inte livrädd även fast man skriker, man är som inne i en koncentrerad bubbla.
jaha hur kom jag in på detta?
Bli inte rädda nu det är så en förlossning är, för inte trodde ni väl att det är som i filmen och man går direkt till kryst och ett två tre så är ungen ute och allt är frid och fröjd och rena vita bomullslakan? Att föda är en ytterst kroppslig och blodig historia som gör jätteont men på något sätt klarar man av det ändå och på något sätt så är man ändå inte livrädd även fast man skriker, man är som inne i en koncentrerad bubbla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)