Vad är det med nyår egentligen?

Det är bara en dag som vilken som helst, så varför finns alltid den där känslan? Den som smyger sig in i bröstet som en tyst vän och ju närmare tolvslaget tiden kommer, desto mer glimrar och darrar det i hjärtat.

Kanske är det en liten flickrande låga av hopp från 7 miljarder själar, en stilla bön om en ny början. 

Äh. Nu känner jag mig som Marcus Birro.

Over and out.

.

Celebrating New Years like Lieutenant Dan.

Gott nytt år.

Jag drömde om er i natt.

Jubeltjut mot husväggarna
svartgrå pilar i hundratal.
Glada pepparkornsögon
hej

Kletiga flugor
i munnen
näsan
ögonen
öronen
ansiktet
tusentals ägg,
fyller rummet
jag kan inte se er

Två svalor gled in genom en glipa i fönstret
och åt bort svärtan.

Jag kan inte hantera genuin vänlighet. Jag förstår inte denna udda mekanism i min maskin. Jag drabbas av en känsla av gråt, ödmjukhet men också skam och djup genans. Varför? Varför dr. Freud, varför?? SVARA MIG!!!! Och säg nu för faen inte att det har någonting med PENIS att göra!

Punsh him in the face

Slå snubben på käften!

Denna fattiga snickarson från Nasaret.

När helst jag ser påven och hans kardinaler undrar jag i tystnad vad Jesus skulle ha tänkt om allt detta guld. 

Dagens bild.

Från här till månen.

Geografiskt fly från smärta, är det möjligt? Som vore den en egen entitet?
Kan den stanna kvar i den mörka lägenheten i Stockholm, sitta där i soffan och undra var alla tog vägen, var jag tog vägen, för att sedan omfamna mig vid hemkommandet som en kär gammal vän som den inte har sett på flera år nejmen heeeeej! var har du varit hur mår du varför hör du aldrig av dig det var alldeles för länge sen vi sågs!

Ja. Det fungerar. Ett litet tag. Men den hittar en alltid till slut. Från här till månen.

Khloé Kardahsian.

En brors tröst

Vilar mitt huvud mot hjärtslag
lyssnar efter dig
det finns ingenting att vara rädd för
hon kommer snart tillbaka

var inte rädd, leta efter flyktiga spår

spår i snön

en talgoxe vippar mellan grenarna 

rosor växer fram över fönstret

de är röda

du blickar ut genom glaset, 

händerna bakom ryggen

nu en till där ute

den lilla följer den stora

upp till kronan

jämte varandra

nu är de borta

Om inte om vore vore jag kung i Kina.

Detta sysslade vi med 12 dec -15. Tänk om jag hade vetat att alla skulle vara döda två år senare.

Aaaah, du är förlamad från nacken och ned? Aja, du kan ju fortfarande röra på ena ögonbrynet!

Allt tuffare för sjukskrivna

Jag vet att F-kassan bara utför order, men hur kan en f-kasseperson sitta vid sin dator och veta huruvida en person är arbetsför eller inte?

Sedan anser jag att detta med att man till varje pris skall arbeta börjar nå Gestapoliknande former, hela existensen verkar gå ut på arbete. Naturligtvis ska en bidra till samhället, göra rätt för sig etcetera och så vidare men denna veritabla hysteri skapar fler problem än den löser. All denna hets gör att en omedelbar känsla av tvång infinner sig som gör en tvär och klaustrofobisk, man har förlorat äganderätten till sitt eget liv på ett sätt, och föreställ er då denna känsla om man dessutom är väldigt sjuk.

Det är typ: "jaså, här ser jag att ärende 3342 ligger i järnlunga, aja, hen kan ju fortfarande röra på ögonen, det räknas som arbetsför!

Hej... ja... ursäkta (viskar) jag måste bara besöka damrummet

Jag måste passera rätt genom en pågående konferens varje gång jag måste besöka vattenklosetten *gråter blod*


Nejrå.



.

No.

Will you please stop it with the crying on the commuter train?
No.
Why?
Because I am brokenin pieces.
Then pick yourself up.
I can't. This is my life now.

Att vara förälder.

Tänk.

Purple heart.

Händerna har fått linjer.
Mjuka stämpeltryck på ovansidorna.
Ögonstreck.
Halslinjer.
Jag har levt.
Inte lyckligt.
Men jag har levt.
I ungdomen,
så orolig för att bli märkt.
Stridsmärken.
Mina purpurröda hjärtan.

Den flyktigaste av själar

guldgula gardiner
mitt huvud i ditt knä
du bär mig
en enda gång
bär du mig
när jag öppnar ögonen
är du borta

Du har ingenting mer att ta sönder.

- Jag tänker förstöra mitt liv. Jämna det med marken. Jag tänker fullborda ditt verk.
- Sluta.
- Jag tänker rasa genom allt. Med en klohammare.
- Du äger ingen klohammare.
- Jag får väl införskaffa en.
- Vet du ens vad en klohammare är?
- Håll käften!
- Ja, ja. 

- Men du vet väl att ingen kan förstöra ditt liv som jag kan. Så vad är det som du hoppas uppnå? Är det någon slags hämnd, mot mig, som du har i åtanke?
- Du tror inte att jag kan hamra sönder de få gruskorn som återstår?
- Jo. Visst. Men vad är poängen?
- Då har du ingenting mer som du kan ta sönder.

Barnatro

- Jag tror inte längre. Jag tror inte på någonting. Till och med det har du tagit ifrån mig.
- Ja.
- Är du nöjd nu? Eller är det någonting mer du vill ha?
- Jag blir aldrig nöjd.

- Men säg mig; varför gör det dig ledsen, att du ej längre kan tro?
- Därför att tro gör livet vackert.

Snökaos.

Titta! Titta på den enorma snöstormen! Kaoset!!! 

Käften!

Det står seriöst en människa och sjunger för full hals i salen nedanför min plats. Hen har onekligen en mycket vacker röst men jag får snart hjärnblödning.

åååååkej...

Jag "vaknade" tydligen i natt och ställde om min väckarklocka på detta vis. 

Alexander bard is a huuuuuuge asshole.

Här har jag lallat omkring och trott att bard var en intelligent och utbildad man, men si där hade jag fel.

Det här med att inte minnas namn.

Det är inte så att jag väljer att inte komma ihåg ditt namn eller att jag är för nonchalant för att bry mig, det är mer så att i stunden, i mötet, tar jag in dig, ditt kroppsspråk, dina ord, din utstrålning, jag rattar in på dina frekvenser, lyssnar med mina parabolantenner.
Således har ditt namn och titel sekundär betydelse.

Vilket sedan, förstås, blir ett problem, eftersom jag lovat att mejla dokument till dig, men jag har ingen aning om vad du sa att du hette.

Jag ger blanka fan i det

Och förresten. Inslängd i en plötslig och oväntad mötessituation tänkte jag varje gång jag började känna mig generad eller osäker: "min mamma är död, hon valde att dö, hon begick indirekt självmord" och sedan kändes det som om ingenting egentligen spelade någon som helst roll, jag gav blanka fan i om jag stammade på något ord, verkade flummig eller inadekvat och det bidrog till att den vanliga känslan av inkompetens, infantilitet och osäkerhet, vilket påtvingades mig under de år jag blev vuxenmobbad på Sollentuna kommun, smalt bort och försvann. Det blev en slags apati över det hela, vilket i de andras ögon uppfattades som korrekthet. Om de bara visste.

För vem ger ett skit om någonting när ens mor, som födde en till denna jord, har fattat ett sådant beslut?

Heads up - fake it til' you make it

Ni som vill åtnjuta munter läsning göre er icke besvär på denna sida idag, we are fresh out of funniness, sad to say, but have faith.

...och så plötsligt kommer 2 för mig okända personer instövlande, för jag skulle tydligen ha ett möte med dem om hur jag arbetar iom myndigheten ska tas över av en annan myndighet, jag trodde inte att jag skulle ta det mötet iom jag är en inhyrd person, men jaha nähä, jag såg ut som ett frågetecken och den ena ba; är inte *** här? Å ja ba: jo det är jag och jag tänkte aj fan hur ska det här gå men så popp som av automatik anlade jag den professionella nämndsekreterarpersonan och tjoff så gick mötet bra, vafan det får bära eller brista och när de gick verkade de tillfredsställda... eller så talar de i detta nu om min förvånade reaktion och oförberedda ansiktsuttryck, usch.

Lidande är subjektivt.

"Jag är den ledsnaste människan i världen. Nej. Inte nu. Inte här. Någonstans i världen just nu sitter det en fattig kvinna på en soptipp och letar bland avskrädet med sina bara händer, hon letar efter något att äta åt sitt enda överlevande barn, det är också sjukt, liksom de som redan förtvinat inför hennes hjälplöshet. Ett av barnen, en flicka, sparkade han ihjäl. Han vill ha en son. Lerväggarna blir blöta och illaluktande när det regnar. Hon är ett djur, mindre värd än en hund. Hon kommer aldrig mer att få träffa de hon älskar, avstånd på avstånd skiljer dem åt. Hon är hans egendom nu. Hon minns en narig hand för länge sedan, den strök bort tårar, fingertopparna spruckna och läderaktiga. De stenade händernas ägare på det lilla, dammiga torget mitt i byn. De sa att hon hade setts med grannens manliga kusin utan sin makes närvaro. Hon skrek inte. Men döden befriade henne inte snabbt, det tog flera timmar. Det var någon annan som skrek. Det lät som ett djur. Det djur som är hon."

Jag drömde om din röst i natt.

Fortfarande med dina ljud i mig. Sus av blod genom grenar och strömmar. Livets rytm och andetag.

Hej världen

Världen behöver oavsiktliga pendeltågsselfies.

Går igång på vattenfelsbrytare.

Blir ni exalterade av spännande nya funktioner till vattenfelsbrytare? 

Man ba: "Ååååå shiiiitt! Wow asså, vilka sjukt spännande funktioner!!!!"

Tänker på kött.









.

Diabetesdagen är här, släpp diabetikerne fri!

"Grattis på diabetesdagen"
(min diabetessambo sprutar ut en mun kaffe över vardagsrumsbordet)
Kul att en fortfarande har en viss förmåga att roa.

Just sayin'.

Be kind

Huh? Oh, nothing. Juzt sittin' here smiling through the shattered pieces of glass that is slaughtering my insides into a sludge.

Remember: you can not always see on the outside when a person is torn and broken, so be nice, ok?

A colleague was kind to me a moment ago and I burst into tears in the bathroom. That little act of kindness is a little window into a very distant world where everyting once was allright, for us, the ones with scourged souls, that little window is all we got.

Änd the charade goes on

- Mamma, mamma, vetu va han gjorde?? Han va dum mot mej, kan du säja till han!!

Måste livet verkligen gå vidare?

Plötsligt kommer jag på att du är död.

Du dog inte, du lever ju.

Överfaller plötsligen och utan förvarning.

Andas likt en fisk på land gapar efter luft.

Nej nej min mamma kan inte vara död, nej. De har tagit fel.

Dina ögon.

Hur gör man när man lever?

Lura systemet.

Som arbetslös, eller i mitt fall semiarbetslös, är man som bekant myndigheternas slav. Man är tvungen att söka jobb man inte vill ha för annars får man ingen a-kassa.

Straff och kontroll motiverar ju som ni vet till en oerhört peppad jobbsökarinställning. Man blir galet HUNGRIG och STRUKTURERAD och SUGEN och SERVICEINRIKTAD TILL KÅTHETENS GRÄNS av att tvingas söka jobb som revisorsassistens i Korpilombolo.

Men vet ni vad? Det finns sätt att lura systemet; man skriver ett så kortfattat och torftigt ansökningsbrev att ingen ens orkar läsa klart den första meningen. Det går inte vara för kort eller torftig dock - då anas oråd i mossen, det ska vara precis så kyligt och distanserat, men professionellt, att det passerar som en legitim ansökan rätt ned i papperskorgen.

Trust me - works everytime.

Hejdå världen!

Och dessa två jättebebisar sitter på varsin vapenarsenal.








...

Ej intrasslingsbara? My ars.

310

Tog det lång tid att trycka ut dem?

Hur många fick plats i varje snapsglas?

Räckte apelsinjuicen till?

Vad kände du när du drack?

Grät du?

Om jag hade legat där bredvid dig.

Vaggat dig till sömn, i ljudet av mina hjärtslag.

Och berättat för dig hur mycket jag älskar dig.

Då hade du kanske förlåtit mig.

Lilla knyttet

Det är något som gråter
som vaknar till ljud av förtvivlan
Alltid
Då klöser du
Du tjuter
Jag står inte ut med ljudet
Jag vilar mitt huvud mot din lena päls
Gråt inte,
lilla odjur

Totalt påhittat jibberish, del 1

- Hej Anna, välkommen, lägg dig tillrätta.
- Ska jag ligga ned?
- Ja. Vi gör så här.
- Som på femtiotalet?
- Hur menar du nu?
- Femtiotalet, när de låg i en terapisoffa.
- Hm.
- Oj, vilken hal soffa.
- Hal?
- Ja, glidig, liksom.
- Glidig?
- Jag halkar på den.
- Är den hal för att den är... glidig?
- Ja. Vad är det du inte förstår??
- Det finns ingen anledning att ha en sådan otrevlig ton.
- Förlåt, förlåt, men det är irriterande att du bara upprepar med en fråga på det jag säger hela tiden.
- På vilket sätt finner du det irriterande?
- Nu gör du det igen!
- Ja.
- Skulle inte du bli irriterad?
- Om jag skulle bli irriterad?
- Skulle du bli irriterad?
- Om jag skulle bli irriterad?
- Skulle du bli...
- Okej, du har gjort din poäng. Vad jag skulle bli eller inte bli är ovidkommande i det här sammanhanget.
- Jaså ja.
- Nå. Vad vill du tala om idag.
- Jag känner inte för att tala alls nu. Jag är för irriterad.
- Vi har tidigare talat om strategier för dig att släppa dina hangups. Använd dig av ett sådant verktyg nu.
- Okej. Visst.
- Vad vill du tala om idag?
- Jag har plötsligt blivit besatt av Marilyn Monroe.
- På så sätt. Och hur yttrar sig denna besatthet?
- Jag kan inte sluta googla om henne, eller se dokumentärer och filmer.
- Är detta störande för dig?
- Nej inte direkt.
- Men det är ändå en tillräckligt stor avvikelse eftersom att du vill ta upp det idag.
- Avvikelse och avvikelse... Det handlar väl inte om just Marilyn Monroe egentligen, det handlar om att jag har ett mönster av att med jämna mellanrum bli besatt av personer eller händelser.
- Vilka slags händelser syftar du på då?
- Mord.
- Mord?
- Ja, svenska mord, jag läser fup'ar och obduktionsprotokoll och sådant.
- Är det därför du är intresserad av Marilyn Monroe, för att du vill veta hur hon dog?
- Nej. Jag är bara intresserad av henne som människa.

En psykoanalytisk utläggning om fjäskare.

Om ett radioprogram skulle fråga mig (varför det nu skulle få för sig att göra det) vilken egenskap hos andra människor som jag ogillar mest så skulle jag svara falskhet. Med falskhet menar jag när en person anammar en lismande, inställsam personlighet mot ett högre stående djur men talar ointresserat och ned till ett lägre stående. Det äcklar mig.
Som ung, ännu ej befläckad av arbetslivets organiska företeelser, var det en självklarhet att sådant beteende ägnade sig vuxna människor inte åt. Ack, så utomordentligt fel jag hade i frågan. Och så väldigt förvånad och lite fascinerad jag blev. Varför förfar man på detta vis? Känner man sig inte prostituerad? Kan man inte avancera i karriären om man inte ägnar sig åt ett visst stjärtslickande? Varför härskar de oskrivna arbetslivsreglerna på det viset? Och varför blir en människa som ej ägnar sig åt rövkyssande utstött? Är det för att de lismande speglar sig i en sådan person och ser de smetiga sidorna hos sig själva som de inte vill kännas vid?

Så många frågor, så få svar.

Monsterviskning

Om jag just viskade: "Åkej vaod harr vi härr dao?" med monsterröst glömsk av att chefen står på andra sidan skärmen? You bet your sweet little asses I did.

Mentalfall

Jamen hej. Idag satt det 3 chefer och hade arga konflikter vid det lilla konferensbordet mitt i kontorsrummet där jag sitter. Det frambringade en sådan flashback från Sollentuna kommun att jag ej längre kunde koncentrera mig på någonting resten av dagen.

Hälsningar,

Ert mentalfall

Zome tinka-tonka goin' on

Hey brooz

Inte fö' å va sån men jag har ett sjätte sinne för saker och jag har absorberat känslan av att det pågår en affär på en arbetsplats nära er. Ni vet: somliga ting bara VET man. Jag dömer inte. Lev och låt lev och what ever. Jag bara säger att det är så det är.

Skillnaden med kränkande särbehandling på arbetsplatsen.

Hej internet. Jag vill tala om att det har gått bra på min anställning på 50 % och det är för att jag får vara ifred och för att folk litar till mina kunskaper.

I början var jag livrädd för att bli härskartekniskt behandlad, talad illa om, kränkt, i min närvaro, som om jag vore osynlig. Skrattad åt på möten, förnedrad till exempel genom att folk ringde och härmade mig om hur oprofessionellt jag betedde mig på sagda möten, förminskad, osynliggjord, men samtidigt granskad, som en syndabok, för minsta lilla fel, till och med ett kommatecken på fel plats hånat, att de skulle hänga över min axel och tala om för mig att jag gör precis allting fel; tänker fel, pratar fel, är fel, kan inte tänka själv och så vidare. Ingenting av detta har hänt.

Och vad har det resulterat i? Jo att jag utför mitt arbete lugnt och helt korrekt. Det tenderar att bli så när det inte står någon i dörrhålet och berättar för en hur misslyckad och ointelligent man är.

Allt detta utsattes jag för på Sollentuna kommun.

Evil spider is waiting.

Komsi lilla kissemisssss

Fatta när den här katten lackar på en.

Man måste vara frisk för att orka vara psykiskt sjuk.

Ni behöver inte leta efter mönster, jag kan tala om för er direkt vad som är felet: det existerar ingen psykvård. Det existerar ingen kontinuitet. Det existerar inte något sammanhållande, överblickande som har insikt i och kunskap om individens hela spektrum av problem, och nu menar jag inte en KONTROLLFUNKTION utan en enda människa, en och samma människa, som koordinerar och hjälper patienten med alla olika instanser, mediciner, behandlingar och så vidare, och som lämnar över, noggrant, till sin kollega, i det fall att den slutar sin tjänst.

Som person med mental ohälsa bollas man omkring från stafettläkare till stafettläkare och de bemödar sig inte ens med att läsa ens journal, om man sedan är en person som behöver ytterligare hjälp så bollas man vid sidan av det mellan socialtjänstens olika stafettsocionomer, sedan bollas man kanske också mellan olika staffetmissbruksenheter och så vidare och så vidare i oändlighet tills man inte orkar längre.
Man måste vara frisk för att orka vara psykiskt sjuk.

ta bort

Var nyss med om någonting mycket pinsamt. Jag sitter vid mitt skrivbord och vad jag antar är chefens mobil börjar ringa, HÖGT och LÄNGE, varpå hen, som sitter vid konferensbordet i rummets mitt vänder sig till mig och säger, vänligt förvisso: "Det verkar som om det ringer!" varpå jag svarar:     "Ja det verkar som det!" och sedan fortsätter jag att skriva på datorn, undrandes i mitt stilla sinne varför i all sin dar hen inte svarar i sin telefon.

Telefonen blir tyst i en halv minut. Sedan börjar den ånyo att ringa, HÖGT och ÄNNU LÄNGRE. Jag får nu en olustig känsla av att chefen inte förstår, av någon konstig anledning, att det är hens telefon som ringer, utan MIN, och att det är jag som vägrar att svara och vägrar att stänga av ringandet och att jag, till synes nonchalant och kaxigt bemött detta med ett nippigt "Ja, det verkar som det!".

Då kommer gudskelov en annan chef lommande och frågar om det är hens telefon som ringer "Nej" säger hen och tittar på mig och jag tittar tillbaka, chef 2 säger då "Det är min telefon jag måste ha glömt den på mitt bord när jag var och lämnade det där pappret",  "Jaha" säger chef 1.

TA BORT DET JAG VILL INTE!

Andras sorg.

I förrgår dog en fd. arbetskamrat till mig. Hon var bara några år äldre än jag. Hennes man dog för 6 månader sedan. Bägge hade cancer. Samtidigt. De hade två döttrar, nu är de föräldralösa. Stackars, stackars barn. Vilken ohyggligt grym orättvisa. Sådant borde vara förbjudet att hända. 
Jag gråter, på riktigt, när jag tänker på det.

Jag har inte träffat kollegan på 6 år, så det är ingen sorg som drabbar mig personligen, men jag är så ledsen å hennes barns vägnar och på något vis är det enklare att leva mig in i andras sorg än i min egen. Jag undrar varför det är så?

Excuze me?

Lata och bortskämda? Din guide till kontorets 90-talister De är bekväma och blasé och kommer aldrig i tid. Den nya generationens medarbetare beskrivs ofta med hårda ord. I stället för att irritera dig – lär dig förstå 90-talisterna och skapa en kontorskultur som hänger med i tiden. TIPS FÖR ATT FÖRSTÅ VARANDRA >

Sommaren som gick.

Fri.

Så här kommer stenen att se ut, i ljusgrå granit, grovhuggen. De två svalorna högst upp i fri flykt symboliserar vår mamma och bror som flyger tillsammans mot andra sidan tiden, de andra symboliserar mig och min bror som följer efter. Min bror älskade svalor. Han brukade sitta ute i trädgården om sommarkvällarna och lyssna på dem. Han kallad dem "luftens delfiner", för han tyckte om deras glädje, och att de liknade delfiner med sina jublande tjut när de dök och steg och lekte i den ljusa kvällshimlen. Han brukade säga att de ropade: "Fri! Fri! Fri!" och det är därför vi har valt svalorna, för nu är han som dem, fri.

Vab dag 4, vansinnet tar sin början.

Vabbar dag 4 ba;

Hösten glöder utanför mina fönster.

Den attraktionen finns inte på Gröna lund.

När man har att besluta om ens namn i framtiden ska få plats på samma gravsten som ens bror och mamma. Det är en märklig, lite hisnande stund. Som att sitta i nedförsbacken på en berg- och dalbanefärd som inte kommer att sluta lyckligt, längst där borta i horisonten tar rälsen slut och då är åkturen över. I ett litet, miniögonblick varade den, denna åktur, miljarder år passerade innan den ens började, och triljoners triljoner år kommer att fortgå, i evighet, efter det att den är slut.

Anna Book, Tilde och Biggest loser.

 Det första jag har att säga är att varje möte med en annan människa resulterar i en subjektiv bedömning av dennes bemötande.

Det andra jag har att säga är att jag tänker att Anna Book verkar ha en grandios självbild och en pulserande ådra för dramatik.

Det tredje jag har att säga är att lättkränkta människor börjar driva detta med hat och näthat på för höga växlar, taget ur sin kontext. Att uttrycka en åsikt eller en tes om något eller någon är inte att hata. Jag hatar inte Anna Book, exempelvis, i och med text i stycket ovan.

Det fjärde jag har att säga är att programmet "Biggest Loser" är ett sk. "fatshaming" program.

Tack för utrymmet.

”Rättelse! Tilde, som bemötte mig mycket kallt, snarhugget, ointresserad och fullständigt kall, kort och inte med ett lugnt, varmt och vänligt inställd inställning mot mig som vinnare utav första Biggest loser VIP EVER”, skrev hon bland annat i kommentarerna till inlägget."