Bara för det känner jag ett stygn av förväntansångest varje gång jag öppnar den förbannade bajsboken, inte för att rasisten ska ha skrivit något mer hatiskt utan för att min styvsyrra ska ha reagerat på sitt snedvridna sätt. Än så länge är det tyst. Kusligt tyst. Hon brukar reagera per omgående men kanske, bara kanske, passerar denna storm obemärkt.

Det är ju ganska sjukt... att jag ska känna så när jag är fullkomligt oskyldig med rätten på min sida i tredubbel bemärkelse. Hmm... jag borde nog fundera ett varv till på det som jag skrivit i inlägget här under.