Min son har varit på charter en vecka med sin pappa och jag har inte riktigt varit mig själv på grund av det, jag har aldrig varit i från honom så länge förut och det påverkar hela essensen av det som är jag, det är lite som att bli amputerad, som om jag blivit av med en arm och har fantomsmärtor. Det må låta överdrivet och dramatiskt men det är så jag upplever det, min kärlek till min son överskrider och genomsyrar allt, jag är oåterkalleligen förlorad i honom och det finns ingenting som jag kan göra åt det även fast det ibland skrämmer mig för om, om något skulle hända,ja ursäkta min makabra rättframhet, men då är jag tvungen att göra slut på mig själv men det i sig skrämmer mig inte, det som skrämmer är att jag inte ska kunna besegra överlevnadsinstinkten om ni förstår hur jag menar.

Nåväl. Nog med detta muntra prat för idag! Wiiiiiiii det finns inga dåliga väder! Carpe diem! Frukt är naturens godis!