Fö ja e starkarrrrre än duuuuuuu, minns ni? Låten? Fame factory va? Eller Idol? 2003? Nähäpp.

"Vi har i alla fall något att falla tillbaka på, vi kan sluta våra anställningar i morgon om vi vill". Jupp. Om jag faller, faller jag. Hårt. Slår i golvet. Finns ingen skyddsmatta. Ingen backup. Inget team. Jag är mitt eget team. Allting står och faller med mig och bara mig. Jag känner ingen bitterhet över det. Längre. Jag kan inte uppehålla mig vid en sådan tanke, då underutvecklas jag. Men visst får jag en svindlande känsla när jag tänker på det, när jag tänker OM, som när man står på ett högt tak och tittar ned, det är samma otäcka sug. Där finns en viss sorgsenhet också. Över det som inte blev. Men som förvisso kan komma att bli i framtiden, det är synd att det inte hände förr dock. Jag gillar läget. Jag är starkare nu. Starkare än du.