20 livstider delat på en tredjedel.

Det känns konstigt men också befriande att när frågan uppstår såsom den alltid gör bland människor eftersom vi är intresserade av varandras liv och bakgrund, att svara ärligt och sakligt om mín traumatiska uppväxt och min traumatiska tonårs- och ung-vuxen-tid utan att överdriva, dramatisera, förminska eller försökna, bara liksom; så här var det, så här är det nu och så här hanterar jag det. Jag får varje gång jag gör det varma komplimanger rörande min enorma psykiska styrka samt beundran av att jag har gått igenom så många saker som gemene hen inte ens kan föreställa sig och att jag, trots detta, sitter här på jobblunchen framför dem, helt normal, anpassad till samhället, välfungerande och inte bara det; strävande, utvecklingssugen, modig, framåt, "cool" och säker. Det känns konstigt, befriande, rörande och glädjande. Min kollega sa idag: "Du har gått igenom typ 20 livstider inom loppet av knappt en tredjedels levnad".