Och jag KAN INTE låta bli att gång på gång reta mig på (eftersom jag är en smula cynisk, eller snarare realistisk, och allergisk mot allt som är oäkta) att ALLA, precis ALLA på dejtingsajterna, män som kvinnor, är jublande lyckliga, ja näst intill saligt positiva människor som ser livet som en klackspark, de är så absurt positiva att de nästa gör på sig! ALLTING är idel solsken och "det ligger i pajpen!" och det finns inte ett endaste litet mikromoln på deras himmel.
Dessutom lever ALLA helt GALET intressanta och innehållsrika liv, ALLA har båtar och ÄLSKAR skärkården, ALLA har hoppat fallskärm, vandrat barfota genom Amazonas och ätit stekta marsvin till lunch, simmat med hajar, träffat Nelson Mandela, levt som asket i Indien, byggt en lada i Tanzania med bara händerna, simmat över Atlanten och fan åkt till månen!
THIS DRIVES ME INSANE!
Jo jag vet att man liksom i ett CV bör framhäva sina positiva sidor och erfarenheter men det finns gränser även där, om man känner behovet av att göra sig mer intressant än vad man är så tycker jag att man är patetisk, om man däremot verkligen har upplevt alla dessa ting eller liknande - grattis, vad kul, men hitta inte på, krydda eller överdriv bara för att ge sken av att du är en vansinnigt intressant människa, det är det som är pudelns kärna: att känna att man måste ge sken av något extraordinärt eller "lyckat", det är det som irriterar mig. De reflekterar heller inte över att bara för att man har gjort alla dessa ting så innebär det per automatik inte att man är en bättre eller mer lyckad människa bara för det, att vara en bra och lyckad människa har nämligen ingenting med hur många exotiska resor du gjort att göra och om man tror det är man läskigt infantil.
Du kan ha rest till månen och tillbaka men du är fortfarande den du är inuti och det är allt som räknas, i alla fall för mig. Kanske är det därför som jag passar illa på dejtingsajterna.