Min mor var här och lämnade våra familjealbum på min begäran. Jag ska skanna in alla foton och göra ett eget album.
I kväll tittade jag igenom dem. Tiden före KATASTROFEN. Man ser mig nästan alltid i min äldsta brors famn, han ser ut att älska mig, att vilja beskydda mig och vara mig nära, jag tittar på mitt lilla ansikte och min lilla kropp i den röda klänningen och den blonda kalufsen, så liten och knubbig och mottaglig för världens och pappas ondska och man kanske kan tro att jag känner sorg när jag ser henne men nej, jag är ledsen för allt svårt den där lilla tjejen tvingades gå igenom men jag ser på hennes ansiktsuttryck att hon är tuff, att hon kommer att klara sig, hon har något oböjligt över sig, jag ser det i blicken, de underskattade henne, de allra flesta i hennes väg, men de hade fel.
Hon lärde sig att dölja sin styrka när det behövdes, för att inte provocera dem till att våldföra sig på henne, hon intog tapetblommans bortglömda roll som skydd men det var inte den hon egentligen var, hon har aldrig varit någon tapetblomma.
Hon är en överlevare.