Dag 10 på kommunen, den kränkande särbehandlingen inleds.
Min rumskollega tillika sekreterare för nämd samt tillfällig sekreterare för den nämnd som jag skulle arbeta för har återkommit från sin semester. Ordföranden från min nämnd samt gruppledare för Oppositionen kommer till kontoret för att justera (skriva under) protokollet från föregående nämndmöte. De entrar rummet och min kollega presenterar mig för dem:
- Det här är Anna som precis har börjat, hon ska bli er nya nämndsekreterare.
Vi hälsar och tar i hand och de sätter sig därefter vid ett runt sidobord för att läsa och skriva under protokollet. Medan ordföranden läser innantill frågar Oppositionsledaren min kollega, märk väl; han frågar min kollega, inte mig, trots att jag sitter i rummet 2,5 meter ifrån honom;
- Har hon någon erfarenhet av att arbeta som nämndsekreterare?
Jag ser upp, häpen över att han ställer frågan till min kollega, som om jag inte existerar och jag ska just till att svara på frågan då min kollega säger:
- Nej hon har jobbat som registrator.
Gubben bevärdigar mig inte en blick utan fortsätter som om jag inte finns i rummet:
- Kunde ni inte ha anställt någon med erfarenhet av nämndarbete i stället?
Denna fråga gör mig så chockad och indignerad att jag inombords bara kan gapa i perplex förvåning; hörde jag rätt? Säger han verkligen det här?
Min kollega svarar:
- Det finns många med erfarenhet men man behöver få in nytt blod också och jag tror att det här kommer att bli jättebra.
Gubben utbrister ett misstroende "Hmpf!" och återgår till att stirra tomt framför sig i väntan på sin tur att gå igenom protokollet.