Varför börjar förlossningar i filmer alltid med att de går direkt till krystvärkarna? Innan jag själv blev med barn och gick på föräldrakurs så hade jag uppfattningen av att det var så det var, när det i själva verket är så att värkarbetet startar långsamt och försiktigt och sedan byggs upp under flera timmar under vilka det gör ondare och ondare för att sedan avslutas med en kort sektion av krystvärkar och krystvärkarna gör konstigt nog inte alls lika ont som föregående värkarbete, en krystvärk känns som om man plötsligt blir våldsamt och oåterkalleligt bajsnödig och som om bajskorven i fråga är en gigantisk megabajskorv som kommer att pressas ut vare sig man vill det eller inte (ja, fatta paniken!) och barnmorskorna ryter åt en att nu släpper du för fan lustgasmasken och trycker på och man bara nej snälla jag kan inte!!!!! och de bara lägg av vi har förlöst hundratals barn du kan visst det!! och man läggs i en grodliknande position och det står en barnmorska på varje sida om ens utpressade ben och håller i (läs: fast) dem och varje gång som en krystvärk kommer skriker barnmorskorna tryck tryck tryck!!! och man tänker att jaha det här var ju ett kort liv man fick, nu kommer jag att gå mitt itu, hej då världen och man trycker och trycker så att blodådrorna står ut som rötter ur jorden i ens ansikte det går inte! skriker man och barnmorskorna tjoar jo det går nu ser vi huvudet! och man bara va fan snackar de om HJÄLP MIG! och sedan plötsligt; en otäck, brännande sensation och en högst märklig känsla av någonting stort och hårt som passerar och följs åt av något som i jämförelse känns som en sladdrig geléklump och så är det över.

Oj. Förlåt! Skrämde jag er nu?