Jag har inte satt min fot på kommunen på snart ett år och jag har inte talat med någon av dem som utsatte mig för kränkande särbehandling, men på något konstigt vis har de flyttat in i mitt huvud, vad det verkar, och där sitter de nu på flanken av mitt medvetande och kommenterar det som jag gör, de gillar särskilt att komma med kommentarer när jag gör någonting av intellektuell art, som att skriva på det projekt som jag har startat, då blir de rentav upphetsade där inne och kan inte bärga sig från att skrika i munnen på varandra "HAHAHAHAHA! Kolla vad hon gör! Hon försöker skriva en bok!! HAHAHAHAHAHAHAAAA! Men guuuuuud så KOMISKT! En apa är en apa även om den håller i en penna! Ja jösses det här är dagens komiska höjdpunkt! Hon tror att hon är smart HAHAHAHA! Vad gör hon nu? Titta! Hennes försök är som en femårings försök att måla en Picasso!"
Någonstans förstår jag att det som de säger om mig är felaktigt, rent logiskt, men känslan av att det är sant sitter kvar, de har planterat den inom mig, som en stickig tistel som river och gnager på självkänslan.
