Och plötsligt har jag ett barn som går själv till skolan; vart tar tiden vägen, det går så fort yadayada etcetera, det som jag egentligen tänker mala om är att tiderna har förändrats, tiderna som i samhället, för när jag var sju år så gick jag själv till skolan och det var inte som nu att man känner ett behov av att stå i fönstret och titta när barnet går hela vägen, om man nu som jag har fördelen att kunna göra det, nej, min skola låg kanske en dryg kilometer bort och jag gick helt utan övervakning precis som alla andra sjuåringar som bodde mer eller mindre nära skolan och det var inget konstigt med det, ingen höjde på ögonbrynen eller viftade med pekpinnen.
Vidare var vi ute själva med kompisar på gården från fyra års ålder (alla var inte fyra år det hade kanske varit en annan sak) det var en blandad grupp med barn från 4 till 7 år, men ändå, inga föräldrar satt uttråkade i lekparken och stirrade på sina telningar, inga föräldrar hovrade på balkongen, inga föräldrar satt klistrade i fönstret, barnen var ute helt obevakade tills det var dags att komma in.
Detta är otänkbart idag. Inte bara på grund av att föräldrar har blivit mer överbeskyddande, vilket till viss del är bra, utan mest på grund av att samhället har blivit mycket råare, brutalare och mer själviskt.
Detta i sin tur har lett till att det överbeskyddande som jag nämnde har blivit väldigt överdrivet, till exempel får barnen inte cykla till skolan förrän de fyllt tolv år (Vafaan, vi cyklade till skolan när vi var åtta, ingen dog!), man ordnar "skolbuss" för de åtta- nioåringar som bor en kilometer ifrån skolan, det vill säga att en grupp barn i området samlas och ledsagas av en förälder till skolan (Men snälla, vi gick själva när vi var sju!), det är hjälmtvång vid pulkaåkning (Om man hade hjälm när man åkte pulka på min tid så blev man utskrattad - och ingen dog!) och så vidare.
Samhället har förlorat sin oskuld. Föräldramentaliteten har blivit överbeskyddande in absurdum. Det är tråkigt.