Malou von Sivers talar med sina gäster om genialitet, patriarkatet och om det "Håll tyst och se söt ut så kommer det att gå bra för dig i livet" som "alla vi kvinnor är uppfostrade till" och som de ständigt måste göra revolt emot.

Jag förstår vad de menar och att det är så de känner och att det är så det är för majoriteten av den kvinnliga befolkningen, angående det där med håll tyst och se söt ut, men jag kan inte alls identifiera mig med det och jag började fundera på varför.

Jag har på många sätt haft en mycket orättvis och hemsk barndom - men - en sak med den är jag väldigt tacksam för och det är att min mamma aldrig behandlade mig annorlunda jämfört med mina bröder för att jag var en flicka, jag blev aldrig ombedd att vara tyst och se söt ut för att det är så en flicka ska bete sig, jag behövde inte förställa mig, jag behövde inte vara duktig, det fanns ingenting som jag inte kunde göra bara för att jag var flicka, jag var helt jämställd med mina bröder och jag fick vara den jag var, hur jag än var, vad jag än gillade och av andra vuxna sågs jag därför som ouppfostrad, gapig, bråkig, konstig etcetera, därför att jag var flicka och flickor ska inte skrika, vara bossiga, knäcka ägg i folks brevlådor, slänga ur sig saker spontant eller klippa håret kort.

I vuxen ålder är detta både till min för- och min nackdel, ty när nästan alla andra kämpar mot sina inprogrammerade duktiga flickor så kan det sticka hårt i ögonen på andra att jag inte deltar i kampen, som om de tror att jag tror att jag är bättre än dem för att jag inte känner så, det är jag inte alls, jag hade bara en väldigt bra uppväxt vad gäller den biten men jag hamnar ofta i ett slags utanförskap på grund av det, andra nackdelar är att jag missförstås som dominant och kall och oempatisk.

Fördelarna är att jag är fri, att jag inte känner några krav på hur jag bör bete mig och leva, att det inte finns någonting som jag känner att jag inte kan göra, säga, vara, tänka eller bli på grund av mitt kön, och det är bara så jävla SKÖNT!