Hen gör allt som står i hens makt för att få mig ensam i ett rum med hen så att hen kan utdela den sista kränkningen. För ni förstår; jag tror inte att hen kan leva med att jag har vunnit utan att få spotta mig i ansiktet en sista gång, så att hen ska kunna må bättre med nederlaget.
Jag tänker under inga omständigheter ge hen den chansen. Hen ska få leva med detta. Och jag, jag ska njuta, njuta av att känna hens ilska ända hit, en två mil lång tentakel av hat som förgäves famlar efter mig. Åååh. Det ligger någonting i det där med att skadeglädje är den bästa glädjen, och om inte den bästa så den ljuvligaste, i alla fall när den kommer sig av att karmalagen har verkat på ett rättvist sätt.