Alltså det här med medberoende som Aftonbladet håller på med, jo det är jättebra och så men jag fastnade på en historia och det var en som skrev att hon inte förstod att hennes pappa drack förrän hon var i trettioårsåldern, hon hade aldrig sett honom full eller ens bete sig konstigt, hennes uppväxt var idealisk och trygg och då måste jag undra: hur kan man då ha varit medberoende?

Handlar det snarare inte om en önskan att få vara med i klubben än om att ha varit medberoende? Ingen vill väl vara med i medberoendeklubben frivilligt, tänker ni och nej det vill ingen, det som jag menar är att det finns människor som aldrig har varit medberoende eller har blivit utsatt för rasism eller opererat bort blindtarmen eller haft cancer, de har bara en stark önskan om att få delta i en stark gemenskap av överlevare och de likställer kanske sin godartade cysta med leukemi eller har en farfar som är från Belgien och därför anser sig tillhöra invandrargruppen och vara utsatt, förstår ni vad jag menar?

Jag har träffat en person som sa precis så, hon var blond och blåögd (på mer än ett sätt till synes); "jag blir dagligen utsatt för rasism för min farfar är från Belgien" och man bara: va? Hon ville tillhöra en gemenskap. Ett vi-och-dom.

Min farfar var till exempel från Lettland, jag har mörkt hår och ett mycket utländsktklingande efternamn men jag har aldrig sällat mig till gruppen utsatta invandrare därför att det skulle vara en förolämpning gentemot dem, som faktiskt är utsatta. Jag vet ingenting om att bli diskriminerad för min härkomst och det vore att förringa dem som blir det genom att hävda att jag själv är en invandrare som blir kränkt.

Jag kanske dillar i nattmössan här men jag menar att det är ganska vanligt att det poppar upp folk som vill tillhöra utsatta grupper av olika orsaker.

Felhört

På möte. Mycket snäll, timid och lugn man talar om en ny app som ska börja användas, jag klottrar förstrött i mitt kollegieblock och tänker lite halvt på andra ting.
Plötsligt hör jag mannen säga: "...och när man horar med muspekaren så kan det gå lite illa" varpå jag hastigt ser upp och häpet tittar på honom, "Ja, Anna?" säger han "Vad du ser förvånad ut?" jag ruskar lite lätt på huvudet "Eeeh... nej det var inget, jag trodde att du sa någonting helt annat" och när polletten trillat ned brister hela rummet ut i skratt.

Det han i själva verket sa var "hovrar" men det är ju kul att man roar.

Eftersom jag tycker om att observera andra människor så gjorde jag en stillsam notering om att jag var omgiven av ärbara kvinnor under mötet, alla hade ingått äktenskap och deras guldringar sken mig i ögonen och bländade mig med sitt rättfärdiga ljus tills jag började klösa mig i ansiktet och tjuta i högan sky likt en vampyr som ser ett krucifix i gammaldags vampyrfilmer innan "Twilight" gjorde entré med sina glittrande (what da fuck??) vampyrer.

Eh. Ja. Vart var jag nu? Ja just ja; den ovigda skökan delade bord med tio jungfrur, eller jungfrur förresten? För att ett äktenskap ska anses "fullbordat" så måste de väl ha knu... eh jag menar idkat gudfruktigt älskog? Eller är det borttaget sedan medeltiden? Kan ni tänka er ungar, på medeltiden, om man var förmögen och blev bortgift med någon kungs svågers brorson då stod det vittnen i sovrummet på bröllopsnatten och tittade på när man gökade! Kan ni föreställa er?? Eller tja... förlåt, ni kanske har någon slags fetisch om att ni vill att er gammelmormor ska sitta i sovrummet och titta på när ni har sex, vad vet jag, jag ber om ursäkt, lev och låt lev och så vidare.

För övrigt fick jag min sexåring att skratta i morse ty det finns ett barnprogram på "Bolibompa" som heter "Tatonkas berättelser" och det handlar om djur i något slags forna Nordamerika och kretsar kring en bisonoxe som är allvetande och vis, nå, jag kommer aldrig ihåg vad den där oxen heter så jag bara, helt plötsligt över morgonmackan: "Va heter den där nu; Katschjonka?", detta var tydligen så vansinnigt roligt att alla mjölktänderna kom fram i ett fnittreri som aldrig ville sina förrän "Fåret Shaun" började, vilket exet roligt nog gick omkring och trodde hette "Fårets son", ha ha ha.

Är det verkligen någon som nu för tiden går på såna här mejl? Ja kanske, en åttioåring som precis har lärt sig att det finns något som heter wörld wajd wäbb och att man kan nå dit genom en datormakapär och bara: "Men jistanes i krösamoset! Jag är rik!!"

Nä. Fy vad elak jag var nu. Jag skojar bara, det fattar ni. Förmodligen finns det folk som luras av detta och det är ju bara direkt förfärligt. Somliga som blir lurade är kanske trettiofem jordsnurr å ba: "YES!! Tobago nästa!!" 

Gargamel.

"Re: Från Rose Kouame,

Jag är Rose Kouame från Abidjan Elfenbenskusten (Elfenbenskusten) .Jag är 22 år gammal flicka föräldralös, har mina föräldrar dog, men jag har i en bank här om € 5.200.000.00 (Fem miljoner tvåhundra Tusentals Euro) vilket jag ärvt av min sena älskad far Michel Kouame.

   Jag vill investera i fonden i ditt land med ditt samtycke, samarbete, stöd, råd och hjälp.
För det andra på full anslutning att arbeta med mig angående detta syfte, vänligen ange ditt intresse genom att svara tillbaka till mig så att jag kommer att förse dig med nödvändig information och detaljer om hur man ska gå vidare. Jag är redo att erbjuda 25% total summa pengar till dig på den slutliga överföringen av pengarna till ditt bankkonto.
Mina bästa hälsningar till dig och hela din familj.

Jag behöver din vägledning.

Tack,

Rose Kouame"

Hårfånerier.

Brukar ni också stelna till av plötslig blyghet när ni på pendeltåget upptäcker att ni har satt er mittemot en riktigt snygg människa av motsatt kön? Alltså vi snackar en människa av filmstjärnekaliber? Så skedde i morse, tyvärr såg jag i ögonvrån att han hade en fånig frisyr. Jag är allergisk mot fåniga frisyrer. Han hade den där hårgeléstela Ken-hjälmen, en slätkammad förvisso blank och fin hårhjälm men med alldeles för hög fluff-faktor, gränsande till superfånigt.

Här är några exempel på vad jag menar:


                                                                       Seriöst?

Är det en hjälm? Är det hår? Det är en hårhjälm.

Om jag såg det här på tåget skulle jag få ett hysteriskt skrattanfall.

Hej där, ta ut fingrarna ur eluttaget.

                                                                     Kommentar överflödig.

Okej den här är ett skämt. Hoppas jag. Eller...???! :-O

Nämen...

Titta vad jag hittade på mitt tangentbord när jag kom tillbaka från ett möte:

Det är från min kollega, som har en konflikt med sin rumskamrat.

Det var något av det finaste som någon har gjort för mig någonsin. Mitt bröst blev mjukt och fullt av ljus.

Jag har svårt för att ta emot såna här saker men jag har blivit bättre på det.

Vilken underbar person hon är. Det är sådant som verkligen påverkar andra på ett positivt sätt, små lappar i vardagen som lyser upp en persons inre. Det är vackert.

Grejen med min arm är att jag har stor smärta i muskelfästet som sitter vid armvecket, smärtan strålar ut i underarmen och jag kan inte böja min tumme. Jag undrar om det är någon nerv i kläm eller om något muskelfäste har gått av. Ja jag måste gå till doktorn men jag är en sådan där person som skjuter upp läkarbesök in finitum, jag gick exempelvis med en brusten blindtarm i 24 timmar och envisades med att det var magsjuka.

Voltarenet på min onda arm får det att lukta som om jag varit inne på toan och tagit lunchsupen. Ni vet det där glaset vodka som man dricker efter varje lunch. Vad? Vadå? Det gör väl alla?

Närå. Skämt å sido. Man ska väl inte skämta om sådana saker för det finns människor som faktiskt lever så och det måste vara ett jävla helvete, en skam så tung att den knappt går att bära, om man nu inte förnekar det så hårt att det inte existerar, som en kollega jag hade på mitt förra jobb gjorde. Alla visste om det. Ingen sa något. Hen var dessutom av den äldre, supermoraliska och konservativa generationen och jag kunde först inte greppa att den lukt som kom från hens andedräkt var spritlukt, jag tänkte att det var en halstablett (!) för att hen skulle supa och dessutom supa på arbetet det var mig lika främmande som om nord Koreas diktator skulle införa demokrati, eller som om det skulle visa sig att Astrid Lindgren varit pedofil.

Nåväl.

Skål!

Närå.

Vadan denna dröm?

Jag har en hel del återkommande drömmar, liksom de flesta människor. Nu har en ny återkommande dröm dykt upp och jag har svårt att förstå mig på vad mitt undermedvetna egentligen vill med denna dröm; den utspelar sig alltid i mitt barndomshem, det inrökta, slitna radhuset inklämt mellan två andra, i drömmen får jag ryktesvägen höra att min sons pappa, mitt ex, och hans nya tjej precis har fått ett barn. Jag blir fullkomligt rasande. Jag skriker och svär och vrålar om detta. Jag kan inte förstå varför de inte har berättat att hon var gravid eller att hon har fött barn - hur kan han göra så här mot mig?! Et cetera. Därefter kommer panikångesten och den totala sorgen; han har fått allt det som jag ville ha, nu har jag förlorat honom för evigt, nu upplever de allt det som vi upplevde, han har nu två barn, jag måste ha ett barn till och så vidare.

Jag fattar inte varför mitt undermedvetna tjafsar om det där för i vaket tillstånd skulle jag inte reagera särskilt på om de skulle få barn, jag menar visst det skulle stinga till lite att han "vann" eller hur man ska uttrycka det, det skulle kännas lite sorgligt, som om en era gick mot sitt slut men jag skulle ingalunda bli upprörd eller arg eller panikslagen.

Möjligen är drömmen en symbol för någonting annat; att jag upplever mig sitta fast i det gamla (barndomshemmet) och att alla andra (exet) lever vidare i ett nytt liv (barnet).

Jag ska utforska denna nya dröm vidare.

Andra återkommande drömmar jag har är:

• Att jag är i mitt barndomshem, alla har gått och lagt sig och jag släcker lamporna men de tänds hela tiden av sig själva, slutligen kommer jag till ytterdörren och den är trasig och går inte att låsa trots att jag desperat försöker fixa den och det finns ett mörkt hot där ute som kan ta sig in om inte dörren är låst.
• Min mamma låter min pappa flytta in hos henne och han super och jag vrålar åt henne med mina lungors fulla kraft om hur fel det är och varför gör hon så här och så vidare men hon hör mig inte. Ibland skriker jag samma saker åt min pappa och även att han ska dra åt helvete, sticka hem, fuck you och allt det där.
• Jag blir jagad av helikoptrar.
• Jag tar mit fram genom att sitta på knä på en slags skateboard, denna skateboard kan uppnå hisnande hastigheter men detär bara jag som gör så och jag orsakar oönskad uppmärksamhet genom mitt konstiga färdsätt.
• Råttor jagar och attackerar mig.
• Mina kontaktlinser är stora som mindre assietter.

Jag är konfliktundvikande

Jag har något som jag måste och som jag försöker att jobba med och det är att jag undviker konflikter, jag är väldigt konflikträdd. Nyss när jag exempelvis gjorde mig själv arg för att exet inte har gett sin del av dagisavgiften men nu kräver sin del av barnbidraget så skickade jag ett, förvisso neutralt och sakligt, mejl till honom om det. Nu vågar jag inte titta om han har svarat för jag vet att han är sur.

Vadå, tänker ni, det är ju du som ska vara sur, inte han, du har rätten på din sida!

Jag vet, men konflikträdsla tar ingen hänsyn till vem som har rätt, det är konflikten i sig som är saken, oavsett om jag har rätt eller fel. Jag får en tung klump i magen och blir extremt nervös och vill helst bara gömma mig under skrivbordet, detta gör att jag alltid skjuter upp konflikter (vilket gör att jag går omkring med stark ångest tills slut) i stället för att hantera dem omgående och bli av med dem (dra av plåstret långsamt-syndromet) det kan även leda till att jag låter folk komma undan därför att jag tycker att det är så extremt jobbigt att ta en konflikt med dem.

Att tjafsa om småsmulor

När min son gick på dagis betalade jag avgiften på 1200 kr per månad med barnbidraget som är 1050 per månad, jag fick alltså lägga ut 200 kronor, hans pappa la till 100 kronor i månaden i början men sedan rann det ut i sanden. Nu har sonen börjat på fritids vilket kostar cirka 800 kronor i månaden och nu vill exet dela på mellanskillnaden, alltså att han ska ha 100 kronor av barnbidraget.

Jag känner många personer som inte skulle gå med på detta med tanke på att han inte har betalat de där 100 kronorna på flera år men jag känner bara... jag orkar inte starta en jättekonflikt om en hundralpapp, jo jag vet att han då skulle vara skyldig mig ungefär 3 000 kronor men jag orkar inte bråka för jag vet att han skulle gå i taket även fast jag har rätt, för är det någonting han är så är det snål.

Fan också nu blev jag lite arg och taggad.

Och där slog bebisfebern till. Damn.

Politiker som rökt på

Alltså är inte det här med att ha rökt hasch väldigt överdrivet? Det är ju inte samma sak som att ha rökt heroin. Jag är väl ingen drogliberal människa men jag anser att allting är så väldigt svart eller vitt i Sverige. Om en politiker har rökt på några gånger så är det lika med ett narkotikabruk, ja, visst, men alkohol är också en drog, ett nervgift, men man gör ingen undersökning av hur många politiker som dricker några glas vin per vecka. Kanske kan man inte likställa marijuana med alkohol men baserat på de studier jag har läst så är effekterna av de båda substanserna ganska snarlika, det är gifter av ungefär samma skrot och korn och att då utmåla någon som har rökt på som en fullblodig knarkare, det tycker jag är missvisande och överdrivet.

Det är alltid obehagligt med otäcka lukter på pendeltåget; vitlöksstank, gammal armhålssvett, bajslukt och otvättad människokropp. Det blir hundra gånger mer obehagligt om man tänker på att lukt är partiklar som lossnat från det illaluktande föremålet och färdas genom luften och in i våra näsborrar, sedan sväljer vi dessa partiklar och inte nog med det; de partiklar som vi andats in i lungorna tas upp av våra lungblåsor och färdas sedan ut i blodet. Vi äter alltså bajs, svett och dålig andedräkt, vi får in det i blodomloppet.

Ja. Jag tänker för mycket.

Om man skulle vara ärlig i sitt CV så skulle det stå så här:

"Hej

Jag heter Anna och jag söker tjänsten som administratör hos er. Jag söker det här jobbet för att jag avskyr min chef och har en djup konflikt med en med (läs: mot-) arbetare. Jag är inte administrativt lagd och jag skiter fullständigt i era jävla pappershögar. Jag är asocial och intar helst min lunch på toaletten. Jag har noll intresse av att samarbeta med andra och jag är sjukt omotiverad och ganska lat, den mesta av min arbetstid går åt till att hänga på fejjan.

Vidare är jag inte "hungrig", jag åt precis lunch! Skämt å sido; jag är inte driven och jag hatar att vara "spindeln i nätet" och att ha "många bollar i luften" helst vill jag bara slänga bollarna på dig. Jag undviker att svara i telefonen så mycket det bara går för jag tycker inte om människor särskilt mycket. Jag kommer bara till jobbet för att jag inte får några pengar annars.

Jag hoppas på en intervju inom kort!"

Jag överdrev en smula men ni fattar konceptet.

Vilken förälder säger sådana saker?

Igår var vi på Subway och åt lunch, i en av lådorna med köttsorter låg det något som väckte hans intresse:
- Mamma va e de där för kött?
- Jag vet inte, det ser ut som fotsulor, barnfotsulor (och det gjorde det också) Subwaypersonalen smyger runt utanför förskolor och skär av barnen fotsulorna, sen steker de dem och har dem på smörgåsarna.
- Nääähä...!
- Nej jag bara skojar men det ser ut som barnfotsulor.

Han pekade på en reklamskylt för American subway och sa:
- Mamma... e de där en fotsulsmacka...?

Det gav upphov till ett tio minuter långt andnödsskratt från min sida.

Jag finner det udda att man i England har tvättmaskinen i köket, det är som att ha spisen i badrummet.

Att sova räv bredvid ett barn som envist klöser sig fast i vaket tillstånd, nynnar små visor för sig själv och utför stillsamma installationer med sina händer medan man själv allt hårdare biter ihop käkarna för varje timme som passerar, tills tänderna näst intill pulveriseras, utan att röra en muskel, hur provocerad man än blir, tills man slutligen vinner den segdragna kampen efter att liksom en ninja smugit sig ut ur rummet, ett millisteg i minuten, det är föräldraskapet i ett nötskal.

Inget uppvaknande är så härligt som att klockan sju en lördag morgon vakna till ljudet av en sexåring som skrikande sjunger Star Wars-melodin i ett gammalt plaströr härrörande från en leksaksdammsugare.

HERREGUD!!! VILKEN VERITABEL KATASTROF !!!!! KALLA IN MILITÄRPOLISEN !!!!


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19565536.ab

Ungefär så, ja

God natt älskling, sov gott!

Närå.

Ord och uttryck som får mig att må lite illa

Konsekvensanalys
Genomlysningsprocess
Lyfta sakfrågan
Belysa utmaningar
Verksamhetsdialog
Analysera begreppspunkter

Det är i Kalix kommun som man ska köpa hus således. Man får detta hus för 695 000 kronor. Inget bjäfs finns på bilderna heller så som på de mäklarbilder som huserar i fjollholm; tända ljus mitt på dagen, ananaser på huvudkudden och ett barn utklädd till kerub spelande på en harpa i badrummet.

Dock kommer midvintermörkret med på köpet, de oändliga skogarna och tystnaden, isoleringen och arbetslösheten. Eller så har jag bara fördomar. Fast det är svårt att ha fördomar om jordens lutning, det känns liksom som fakta och jag skulle ha svårt att stå pall med så mycket vinter och så mycket nattsommarsol som detta medför.

Kalix hus

Hö, hö.

Möten för mötets skull

Är det förresten bara jag som tycker att den här trenden med det personliga mötet har gått lite för långt? Det är nu i nivå med "Mjölkmöte" som i inbjudan från konferensservice; "Hej, jag vill bjuda in dig på ett möte om er kaffemjölk för att säkra vår service gentemot er, jag tänker att vi bland annat kan prata om mjölksort och vilken temperatur på mjölken ni önskar, om den ska vara laktosfri, vilken förpackningstyp ni föredrar, vilken typ av ko ni vill få er kaffemjölk från och längd på fingrar på den som mjölkar kon med mera. Vi ses hos mig klockan fjorton på torsdag"

Sedan sitter man i ett mötesrum med en koordinator från serviceenheten och ba.... eeeh... vi vill ha Arla mellanmjölk (pinsam tystnad) ...typ två paket i veckan...? Och hela tiden tänker man: varför i helvete har vi ett möte om detta? Kunde ni inte bara ha skickat ett mejl och frågat vilken jävla mjölk vi ville ha end of story?? Och varför tackade jag själv inte nej till denna sammankomst?? Jag är blott ett får i den stora grupptrycksskocken!

Det var en bitande kall nyårsnatt anno 2002, jag var 23 år gammal och befann mig på en nyårsfest tillsammans med min pojkvän, även han 23 år gammal. Denna nyårsfest hölls av min pojkväns, för mig, obekanta bästa vän (vi hade nyligen blivit ett par) och dennes sjuttonåriga flickvän.Radhuset var till marginalen fullt av den sjuttonåriga flickvännens 16-17-åriga, berusade vänner vilka betedde sig så som man kan förvänta sig att berusade sextonåringar beter sig, det vill säga konstant tonårsskriande från tjejerna:" I I I I I I I II  IIIIIIIIIH !!!" och konstant tonårsbröl från killarna: "ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH AAAAAAAH!". Det förekom även konstant hoppande och pumpande med nävar i luften till musiken, dans på vardagsrumsbordet och i sofforna, popcornfighter och kuddkrig, brottningsmatcher och jakt med serpentinsprutor, ungefär som ett barnkalas fast med druckna tonåringar.

Jag hade för det första aldrig haft något intresse av att bete mig på det viset, inte så att jag såg ned på det även om jag tyckte att det var jobbigt och stundtals fånigt, mer så att det inte var min personlighetstyp, för det andra var jag sju år äldre än festens övriga deltagare bortsett från min pojkvän och hans kompis.

Jag satt alltså mest för mig själv och försökte se tillfreds ut fast jag kände mig som en ytterst obekväm panelhöna som bara ville åka hem. Efter cirka 2 timmar när midnatt närmade sig vinglade en sjuttonårig kille fram till  mig, lutade sig fram och sa: "Är du sur eller?" jag blev förvånad över hans plumphet och svarade något i stil med att jag inte var sur, han svarade ungefär: "Asså du e typ den suraste människan jag har sett i hela mitt liv! Du ba sitter där som en snobbig citron!!" sedan gick han.

Hade detta skett idag så hade jag skrattat och ryckt på axlarna och tänkt att tja, jag var nog lite sur för jag ville gå hem och slippa delta i ett barnkalas för tonåringar, men där och då var jag en extraordinärt otrygg person som hatade mig själv ut i minsta fiber och tonårspojkens ord blev en bekräftelse på att det var sant; alla tyckte illa om mig, alla tyckte att jag var en sur, äcklig och konstig människa!! Jag var så oerhört överdriven dessutom, allting antog så stora dimensioner att det var löjligt men det ingick i min nästan totala brist på självinsikt att överdramatisera allting på ett negativt sätt.

Jag gick undan och började gråta (jag vet!) och min pojkvän frågade vad det var och jag berättade det, han var i sin tur också väldigt barnslig på den tiden så han ställde sig på tonåringens sida och anklagade mig för att vara skitlöjlig (vilket jag var men han hade kunnat vara snäll) och kvällen avrundades med att någon hade lagt mina skor i frysen så att jag inte hittade dem och vi missade nattbussen hem och hela vägen hem grät jag och kom med bittra utfall varvat med långa tirader av ältande av hur denna tonåring hade kunnat säga så.

Varför denna anekdot, undrar ni, jag vet inte, det var bara ett intressant minne som poppade upp när jag gick min lunchpromenad.

Så jävla otäckt!

Hehehehe...

"Var åttonde person man möter är alltså en idiot" sa en konsult idag och ja, fast jag har tänkt lite på det där och jag håller med detta http://www.dn.se/ledare/signerat/ge-sds-valjare-battre-svar/

Om vi målar ut alla SD-väljare som idioter så bidrar vi till en ännu starkare vi-mot-dom-känsla hos SD-väljarna, då blir de ännu tajtare och ännu fler i sin gemensamma särställning, det känns plötsligt rebelliskt och spännande att rösta på SD och då tycker jag att det är mycket smartare att göra som artikelskribenten skriver; ge dem svar i stället, våga prata om invandringspolitik, ta tag i frågan och debattera den och ge förslag på konkreta vägar inom den rasismbefriade politiken, då väljer många SD-väljare den banan i stället för järnrörsligan.

Man tjänar inte på att kalla dem idioter, man vinner mer på att utbilda dem, på att öppna deras ögon och tala direkt till dem med respekt.

Melodi: "Bad Boys" av Inner Cirkle. Petar honom i sidan för varje stavelse:

- Bad toys bad toys, whatcha gonna do, whatcha gonna do when they come for you?

- Mamma... (flämtar av fniss) mamma.... (lägger sig på golvet) du är... jätteroli... (håller sig för magen i akut fnissattack)

Det är ju kul att man roar åtminstone någon.

Vi var snabba i vårt distrikt, räknade snabbt och behövde bara räkna om 2 gånger, vi var klara halv tolv, mina kolleger (i angränsande kommun) var inte klara förrän halv fyra på morgonen.

Bajsa på er SD

För varje SD-valsedel jag drog ur kuverten bet jag ihop käkarna allt hårdare, de bildade en skamlig hög på våra rösträknarbord som man helst hade velat sätta tändstickan mot men demokrati är demokrati, dock kan jag inte för mitt liv begripa att folk har röstat på  detta enfråge-parti, denna clownaktiga enmansshow - hur är det möjligt?

För bara några år sedan var rasism något skamligt, nu har det smugit sig in och blivit rumsrent och visar sitt fula tryne i fullt dagsljus, fy fan! 

Jag hoppas att partiet krackelerar av inre och yttre stridigheter, att de inte kan stå pall därför att de bara har en enda fråga, en enda jävla anusfråga.

Rösta rött!!

Ni röstar väl rött nu allihopa?? Eller rött-grönt-rosa? Bra! Nu jävlar röker vi ut översittarna ur bo´t! 

En äcklad grimas

Är det bara jag som skrynklar ihop ansiktet vid reklamfilmer om östersjökryssningar? 

Kladdiga minnen av Koskenkorva pink cat, halsande direkt ur flaskan.

Överfullt dansgolv, likt en sardinburk stinn av kåta människor

Vinglande genom heltäckningsmattklädda korridorer, letandes efter hytten i en hel timme innan en inser att en befinner sig på fel våningsplan

Uppvaknandet i en kvalmig hytt, stinkande av bakfylla till ljudet av kaptenens röst som morgonpiggt meddelar att det är trettio minuter kvar till landgång och en reser sig på darriga armar ur sängen, urvriden som en stinkande skurtrasa med utkletat smink runt ögonen, huvudet dunkande, snurrande till ljudet av hur kompisen kräks inne på toaletten.

Den långa kampen hem på diverse bussar och pendeltåg, kämpande mot akut illamående, vätskebrist och ångest i en långsam och plågofylld färd mot sin egen toalett

Hu. Nej tack. Aldrig mer. Aldrig någonsin mer.

Reporter på TV 4 morgon angående en person som inom loppet av två år förlorat två familjemedlemmar; "Ja man undrar ju hur mycket smärta och sorg kan en människa klarar av att hantera egentligen?".

Mycket, är svaret, mycket mer än vad man kan föreställa sig.

När man har sovit 12 timmar i streck, opåverkad av till exempel alkohol that is, varför känner man sig så overklig när man vaknar? Som om man befann sig i något slags mellanting mellan sömn och vakenhet, i en underlig mittemellan värld? Efter någon halvtimme eller så försvinner upplevelsen och man träder in helt i den vakna världen. Vad beror det på?

Lalalalalalalaaaaaa, jag hör ingenting!

Jag var tvungen att blunda och hålla för öronen när inslaget från partiledardebatten igår spelades upp, då Löfven motar bort Lööfs rapport. Så. Fruktansvärt. Pinsamt.

Missförstå mig inte; jag är inbiten sosse, eller nåväl, jag kommer i alla fall aldrig att lämna den vänstra sidan, och jag skäms å sossarnas vägnar därför att han uppträdde så till den milda grad oprofessionellt, så pinsamt barnsligt, med all tydlighet förstår man att Löfven är i stort behov av ännu mer, intensivare medieträning och man kan bara hoppas att detta inte stjälper Oppositionens chanser till att vinna valet, vilket fatalt misstag i sådana fall.

Det han skulle ha gjort borde ha varit att stå stilla, händerna antingen korslagda över bröstet eller rakt ned och upprepat frasen: "Nej tack, jag har redan läst den, förmodligen mer noggrant än du" hur mycket än Lööf försökte trycka upp rapporten i hans ansikte, hur provocerande det än kändes. Då hade han vunnit tricket och Lööf hade framstått som en barnslig och patetisk rapportviftare.

Dagen skrider långsam framåt. Jag läser "1984" och samexisterar med den gnagande råttan som har flyttat in i magen. Dess närvaro där är fullkomligt meningslös ändock gör den sig uppmärksammad genom sitt kontinuerliga tuggande på mina inre organ.

Nu ska vi gå och köpa chips. Jag undrar om den gillar chips. Det återstår att se.

Självgod

Jag skrattar högt åt mitt eget raljerande. jag kan inte bara inte tänka, jag kan även inte vara ödmjuk. Öh...?

För hur var jag nu igen? Jo just ja: oödmjuk. Oresonlig. Spontan på fel sätt. Spydig. Odemokratisk.

Föreställ er att ni sitter i ring runt ett bord i en sån där fånig övning skapad av en fånig konsult som hyrts in för att lösa arbetsmiljöproblem skapade av en chef som är tvungen att vidta åtgärder enligt kollektivavtal, ja, ni sitter där i ring och på bordet ligger en kortlek men det är ingen vanlig kortlek; på korten står olika egenskaper så som "Snäll.", "Intelligent", "Egensinnig.", "Hjälpsam", "Otjänstvillig" och "Påstridig" och meningen är att varje person runt bordet ska plocka upp ett av korten (som ligger med textsidan nedåt) och få en slumpad egenskap som den ska läsa upp, sedan ska den ge kortet till den person runt bordet som den anser att egenskapen i fråga stämmer bäst in på och den ska även ge en förklaring till varför den väljer just den person den väljer. Hänger ni med?

Nå. Ni sitter där runt bordet och ni ger de andra snälla kort även fast ni inte känner något snällt för just den person ni ger kortet till men ni har begripit att poängen med leken ju måste vara att boosta varandras positiva sidor. De andra runt bordet har inte begripit samma sak. De börjar ge er kort. På de korten står; "Oödmjuk.", "Oresonlig", "Odemokratisk", "Spydig", "Dominant". Ni känner hur ert leende stelnar för varje kort tills det mer liknar en grimas och ni känner en annalkande klump i halsen. Plötsligt får ni ett oväntat kort där det står "Spontan" ni skiner upp, någon har något gott att säga om er trots allt! Personen som gett er kortet ger sin förklaring: "Du får det här kortet för att du är spontan. På fel sätt. Du bara skriker ut fel saker utan att tänka" ert leende försvinner helt och ni sitter stum.

Vilken trevlig liten mobbingstund i det tysta va?

Nu kanske ni tänker att orsaken till att jag fick de där korten var för att jag var just så men nej, det är fel, saken var den att jag arbetade i en grupp av 6 andra tjejer, jag är, som ni alla vet, ovillig till att spela Spelet, jag intrigerar aldrig, jag är ärlig och rak och jag ursäktar mig inte varje gång jag öppnar munnen, till exempel kan jag säga: "Hej, jag tänker gå hem tidigare idag bara så att du vet" vilket är allas vår rättighet och inte bara min, då får jag till svar att jag bara TALAR OM saker, jag FRÅGAR INTE och jag svarar att nej varför ska jag fråga - du frågar ju själv inte när du kommer klockan nio varje morgon och du är inte min chef eller beroende av min närvaro för att kunna göra ditt jobb och det förstår ni är jag som utövar min dominans.

Fast det är klart; en som inte kan tänka själv kan ju inte göra rätt då någon annan alltid måste tänka åt den *nickar vist*