I morse besökte jag en gymnasieskola. Jag och en till skulle hålla en utbildning för skolassistenterna. Själva känslan när jag klev in genom skolans entré var välbekant; ungdomens svunna känsla av osäkerhet, fåfänga, naivitet och dagdrömmar men även av hopp, optimism, tron att allting var möjligt, att man hade hela framtiden framför sig likt ett dukat bord fullt av chanser och äventyr, inte för att alla dessa känslor har försvunnit i vuxen ålder, det var snarare så att när man var 18 år och gick in genom skolans entré så bar man alla dessa känslor inom sig på ett sätt som bara ungdomar kan göra och den känslan kom en kort stund tillbaka och sa hej innan den tonade bort igen. Det var lite bitterljuvt så där.

Sedan infann sig en annan känsla av att inte hitta rätt klassrum och jag var återigen den där förvirrade eleven som inte ville visa att den var förvirrad men som då så klart framstod som ännu mer förvirrad innan jag till slut hittade sal H0006.