Det finns något magiskt med livet. Man kan inte lura livet eller ödet eller universum eller den Store Delfinen eller vad man nu vill kalla det, det spelar ingen som helst roll hur mycket du har lurat dig själv ens en gång, du kan gå omkring och vara fullständigt övertygad men livet ser rakt igenom dig som vore du en transparent fryspåse (eh?) och du blir bitter och arg och sur och besviken på ödet och på att det inte ger dig någon utdelning nu när du verkligen är redo.
När man verkligen är redo, på riktigt, att ta emot, när man verkligen känner det utan tvivel att nu kan det få komma, i vilken färg, form eller skepnad det än vill, välkommen hit, du är mottaglig och då släpper du garden och tänker ödmjukt att må det komma som komma vill.
Och då, först då, kommer det.