Jag drömde att jag var intagen på psyket (hahahaaaaa!) och satt som i en vit hundbur, detta var i drömmen inget konstigt och de andra på min avdelning satt också i burar. En dag upptäckte jag dock att min bur av oaktsamhet inte hade låsts så jag öppnade den och gick ut, inte i syfte att fly utan i syfte att utforska sjukhuset. Jag vandrade genom långa korridorer och kom upp till ett annat våningsplan där patienterna inte hade burar utan egna rum, i ett av rummen bodde en kille som jag för ett tag sedan hade en platonisk nätförälskelse i, han var inlagd på grund av depression men vi blev kära.
I nästa scen var jag i buren igen men så kom det en sköterska och öppnade den och sa att killen ville träffa mig, hon gav mig medicin i min hand och sa att jag kunde ta den själv på vägen dit, jag blev mycket förvånad över den plötsliga friheten och frågade varför och hon svarade att det var för att killens pappa var sjukhusdirektören. Jag gick till hans rum i lycklig eufori och väl där väntade han på mig och vi kröp ned i hans säng och resten kan ni räkna ut själva.
Hjärnan – du är bara så rolig!