Den sista semesterdagen är snart slut. 365 dagar och nätter i snöslask, vinterkräksjuka, ensamhet, tristess, slit, sura gubbdjävlar och monotoni väntar.
Mja. Jag känner, udda nog, ingen ångest, annat än över de semesterkilon min kropp har åstakommit och över att jag inte har någonting att se fram emot, inte minsta lilla ljusglimt finns på horisonten, det känns bekymmersamt, tomt, en enda lång grå massa av intetsägande vardag.
Eller nej. Det känns inte riktigt så. För vad som helst kan ju hända, när som helst, faktiskt, vänta nu! Vad är det här för en underlig känsla? Kan det vara det där som jag har hört talas om, det som kallas... vad heter det nu... hopp??
Vad kom det i från? varför har det kommit? vad vill det mig? Är det verkligt eller är det här för att håna och grusa illusioner?