Den lilla filuren som jag bara får låna i dag gör något med mig; hon tar bort min ensamhet. En tyst kommunikation sker oss emellan och det är ständigt närvaron av ett annat medvetande, i hundformat förvisso, som håller ensamheten utanför ytterdörren, jag föreställer mig den som en ljusgrå varelse utan ansikte, liknande gubben på övergångsskyltarna och nu sitter den ute i trapphuset och väntar men kan inte komma in.