Jag måste ha någon kognitiv funktionsnedsättning, någon mental utvecklingsstörning som fortfarande klänger kvar vid hoppet, för om man ser till mitt liv i sin helhet så är det blott en studie i ensamhet, om inte fysisk så mental.
I sju år var jag inte ensam, fysiskt, han fanns där vid min sida dag som natt men i mitt hjärta var jag ändå alltid ensam, för han förmådde inte möta mig där.
När jag bröt upp i syfte att finna mig själv, i syfte att finna den där som kunde möta mig, då sa han "jag klarar mig inte utan dig" och jag svarade "Jo det gör du, det har du alltid gjort" och sedan dess har tiden gått. Och skrattat mig rakt upp i ansiktet. Jag kanske hade fel? Gjorde jag fel? Var jag sanslöst naiv i min längtan efter något annat? I mitt försök att finna min egen frekvens och han som sände på samma våglängd? Gav jag loss för en dagdröm? Borde jag ha stannat där i tryggheten, oförstådd, ickemött, ensam men inte ensam? Förtöjd vid en enkel, trygg hamn i stället för att driva omkring på havet i ett fruktlöst sökande?
Jag kunde ha haft ett familjeliv á la textboken, familjeliv.se hade jublat över mina framgångar, i stället chansade jag, jag riskerade allt, allt, jag valde att ensam bära mitt hjärta i handen, att visa min son att man inte ska nöja sig med något bara för att det är tryggt utan att man ska söka sig sin lycka, att man är värd det, att man ska fatta modet att våga sträcka sig efter det, våga släppa ankar och segla vind för våg i hopp om en kommande horisont.
I am such a fool.