Jag gick förbi fatbursparken på väg hem, precis vid kanten låg en man raklång i gräset, ensam. Alla gick förbi honom utan att stanna, utan en blick men jag tänkte att där kan han inte ligga så jag stannade och ropade; "Hallå? Är du OK?" han svarade att han var det "Varför ligger du här?" han sa att han hade missat tunnelbanan "Pendeltåget är precis här" nej han ville bara ligga där "Ska jag hjälpa dig med något?" nej, men tack för min omtanke.
Så jag gick vidare. Jag vill absolut inte ge sken av att jag är någon slags skenhelig varelse som vill skryta med mina goda gärningar, jag vill bara meddela att det låg en man raklång på marken som ingen brydde sig om.
Och jag vill meddela att resten av vägen hem var jag väldigt ledsen, inte för mannens skull för han verkade vara ok full men ok, utan tja... för min egen skull. Jag tänkte att jag ligger där också, symboliskt, ensam alltså, men ingen stannar och ingen bryr sig.
I detta melankoliska läge tog jag mig hem hela vägen till ensamheten, hela vägen med tanken dunkande i huvudet likt järvägsrytmen; inte gråta på pendeltåget, inte gråta på pendeltåget, inte gråta på pendeltåget.