En annan sak som stör mig är att jag har blivit rädd för att säga ifrån. Jag har alltid varit mer eller mindre konflikträdd, särskilt när det gäller bekanta såsom arbetskollegor etc. men jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån till mina anhöriga, jag är en människa och jag har rätt till mänskliga reaktioner, har varit min devis. Det är min devis nu också, intellektuellt, emotionellt är det tvärtom. De har även tagit min förmåga att stå upp för mig själv ifrån mig. Jo, jag gjorde ju det på slutet (och vann), men det var efter FYRA LÅNGA ÅR, den allra första gången som det hände borde jag helt sonika ha ställt mig upp och gått ut ur rummet. Jag sa just så till min psykolog och jag sa att jag inte förstår varför jag inte gjorde just det. Hon svarade att inte heller det är konstigt för att när mobbaren har kommit in i ens medvetande och sått sina frön av tvivel och när denna sådd börjat gro så tar det även bort ens förmåga att säga ifrån, för tvivlen är ju inom en själv, som vore det ens egna tankar, en absolut sanning, vilket ju är mobbarens mål, bara så kan mobbaren styra en och utöva sin makt över en.