Ni minns kanske att min ene bror är svårt schizofren? Nåväl, jag vill beskriva hur jag ser Sjukdomen; jag ser den som ett levande separat väsen, något sinistert, ont och ljusskyggt, demoniskt, något som tar sitt offer steg för steg, en parasit som långsamt äter upp innanmätet för att slutligen flytta in helt och fullt i det tomma kroppskärl som det nu gjort till sitt. Den person som en gång bodde i kroppen är raderad, Sjukdomen bor där nu, Sjukdomen styr kroppen, kroppen är dess färdmedel och marionett, Sjukdomen njuter av att plåga andra och förstöra sin omgivning, äntligen har Sjukdomen fått hela makten över kroppen och kan nu utföra sina sadistiska göranden helt ostört.

Att man kan sätta en man på månen och få öron att växa ut på en musrygg - men man kan inte få signalsubstansen i hjärnan att flyta i rätt riktning. Är det inte lustigt, så säg.