2012-07-16

Det finns bra personer också.

Men de är få och man ska ha stor tur om man ska råka på dem, jag har haft såda tur, hela 3 gånger. Den första var en psykiater som jag blev tillskriven efter vissa episoder av icke positiv natur och hon, ja hon var... fantastisk. Hon tog mig från insikt till insikt, från uppvaknande till uppvaknande genom att vara ett fantastiskt, ickedömande bollplank, genom att konstruktivt ifrågasätta min inställning till vissa saker, genom att presentera sanningar som jag aldrig ens trodde fanns.

Hos henne gick jag i 3 år och under dessa 3 år blev jag, om än oändligt långsamt, fri från mitt självhat, "den Elaka" som jag kom att kalla henne, hon som skrek könsord i mina öron och ville att jag skulle straffa mig själv och gör mig illa, hon gick ut genom psykiaterns dörr en dag och kom aldrig åter. Var hon är nu, den Elaka, det har jag ingen aning om. Ibland kan jag känna henne i periferin där hon försöker nafsa tag i mig igen men hennes försök är numer fruktlösa, hon får inte fatt i mig, jag har blivit för glatt för hennes rakbladsklor på något sätt, hon kan säga och göra vad hon vill på sina visiter i mitt psykes utkanter men hon kan inte få mig att hata mer. Hon kan inte få mig att kontrollera, att straffa.

Det borde finnas fler sådana hjältar. Den doktorn har gått i pension nu, tyvärr och jag saknar henne enormt men vet samtidigt att jag inte behöver henner något mer nu när den Elaka efter 25 år har lämnat mig.